Och tiden den går

Jag summerar årets som gått lite grann. Det förväntas väl ändå att man ska göra det och en stunds reflektion över det som varit kanske inte är fel ändå. Det har varit både ljust och mörkt. Någon klok sa att livet alltid är 50/50 och det är nog sant. Det finns så mycket som varit så bra under året. Jättemycket verkligen. Men så finns det några riktigt mörka dippar med. Sådana där när kalla vindar svept in och omfamnat oss och påmint om att livet inte är för evigt. Sådant som vi inte vill kännas vid. Döden, den ständigt närvarande döden boakde plötsligt och oväntat plats vid bordet intill och vetskapen om dess närvaro försökte jag bekämpa med skygglappar, ständigt radiobrus i öronen och positivt tänkande. Det räckte inte så klart. För jag kom inte undan. Paniken var tvungen stt få välla fram tillsammans med den hjärtskärande sorgen. Jag kunde inte värja mig mot det.

En vacker sommardag tog jag farväl av den gula hunden, min vän och själsfrände. Stora ord jag vet men den hunden stod mig verkligen nära. Och ja han var ”bara” en hund, och nej det går inte att jämföra en människa. Men måste det jämföras? Sorgen jämför inte, den är som den är oavsett tänker jag. Sjukdomar och skador på två och fyrbenta har dykt upp efter det med, en del har gått förbi och försvunnit medan andra kommit för att stanna. Det får vi rätta oss efter. Men som sagt, mycket har varit bra. Verkligen bra. De två nya småglinen har flyttat in i flocken med, och fråga mig inte riktigt hur det gick till men båda två är slottsherrens. Det är en liten gåta får mig hur det kunde det bli så. Jag utan valp och slottsherren med två? Nåväl, de allra flesta dagarna har jag tyckt det varit rätt skönt att kunna lämna över föräldraansvaret och inte behöva tygla de två odjuren även om jag andra stunder önskat hett och innerligt att åtminstone en av dem varit min. För det är verkligen två riktigt trevliga unga hundar. Lad, den unga cockern är så där urbota söt och charmig som bara en cocker med gott självförtroende och vänlig själ kan vara och gulliga Lillie är lillgammal, livlig och seriös i ett samlat paket på labradorers vis. Hon gillar i och för sig inte främmande människor nåt vidare men det kan vi leva med. Storleksmässigt är de rätt lika än så länge, Lad är den lite större modellen av cocker och Lillie den lite mindre av labrador.

I brist på valp och äldre gul hund fick jag ändå äran att träna och föra vackra Vi under året. Två jaktprov startade vi på med, de två första i hennes liv, och med oss fick vi ett första pris i nybörjarklass på b-prov och sedan ett första pris i öppenklass ett par veckor. Min svarta unghund startade på samma nybörjarklass prov. Jag tyckte hon var mogen för det men hade uppenbarligen fel för hon gick i från fasanen på första markeringen då hon blev alltför påverkad av situationen. Så kan det gå. Vi får ta nya tag längre fram. Efter det jagande vi oss igenom hösten innan fröken Vi drabbades av ryggskott och fick avstå allt det roliga. Den galna virrpannan har utvecklats till enormt duktig jakthund. Stark och förig. Fast allra helst jagar hon fortfarande tillsammans med slottsherren förstås, de två är lite väl hårt knutna till varandra och det har inte varit helt enkelt att få Vi att acceptera mig som jaktlig ledare. Men nu när det ryggonda är över och vi kommit igång med träningen igen ska jag gör mitt bästa för att snärja henne runt mina fötter istället.

Så firar vi julen med såklart. Tränar lite extra mycket med hundarna, promenerar, städar så lite det bara går, slår in och packar julklappar och försöker andas in julstämningen som fick god hjälp på vägen av nysnön som täcker marken. Hur ofta händer det att snön kommer tillbaka precis till julhelgen egentligen ? En på tio kanske, max. Julmat har det blivit också förstås, med gamla favoriter och några nyare inslag som grönkålschips, fröknäcke och snabbsyrad rödkål. Fast jag insåg precis att jag nog missat det viktigaste med rödkålen. Den skulle visst stekas mjuk först innan den blandas med vinäger och annat, men det blev bra ändå och lite tuggmotstånd skadar aldrig. Skinkan är griljerad, klar och snart uppäten. En köpt skinka i år från en gris som går ute året om där etiketten garanterar att skinkan kommer från en ”hållbar” gris. Ett rätt lustigt uttryck i sammanhanget kan man tycka. Särskilt hållbar på slottets julbord kan jag inte säga att skinkan var direkt. Nu fortsätter julfriden med mer firande, hundpromenader och skridskoåkning på dammen. Bland annat.

Rulla till toppen