Some storms come to clean your path

På skjutbanan med slottsherren igen. Stela fingrar och nordanvind i nacken men vansinnigt kul ändå. Och svårt. I alla fall vissa duvor som jag inte träffar trots ihärdiga försök. Men skam den som ger sig förstås. Bästa receptet för att inte tappa självförtroendet helt är dock att släppa taget om den krånglande duvan, sikta in mig på en duva som jag vet att jag behärskar bättre och träna på den lite till. Efter flera lyckade repetitioner kan jag sedan med stärkt självförtroende stegra svårigheten och pröva den kluriga igen. Med lyckat resultat. 

Stunden på skjutbanan gjord att jag reflekterade över hundträningen igen och varför det ibland verkar vara så svårt att ta ett steg tillbaka i träningen, få in lite fler lyckade repetitioner och ett starkare självförtroende hos hela ekipaget. Ganska ofta hör man, – ”Min hund kan det här” – eller – ”min hund ska klara det här” -, men om den nu ändå inte klarar det undrar jag om det inte är bättre att ta ett steg tillbaka och göra övningen lättare och sänka kraven än att bråka sig igenom uppgiften för att få det som man vill. Det måste ju ändå någonstans handla om att vi inte lärt hunden tillräckligt bra. Tålamod och långsiktighet i stora doser är bra att införskaffa när man tränar hund om man inte redan besitter mycket av dem. Det är så väldigt mycket trevligare med tålamod än ilska och frustration i slutänden tänker jag. Bruna Mer, min fina kompis och livskamrat har gjort mig lite frustrerad de senaste dagarna. Onödigt speedad far han fram som en furie i markerna på promenaderna och kan knappt sitta still under en vanlig simpel fotografering. När jag ber honom gå ut i hundgården med de andra medan jag trär på mig de fem lagren med kläder som kylan kräver skriker han som en stucken gris på utsidan i ren frustration över att behöva vänta. Eller är det glädje över att få gå med ut? Ohållbart är det oavsett så jag styr om och styr rätt. Jag ursäktar inte den speedade cockern men jag vet att en del av förklaringen till den höga intensiteten beror på att Lyra har börjat löpa. Hon den ouppnåeliga. Utvecklingssamtalens tid är här, precis som det brukar vara i slutet av terminen och både jag och den bruna cockern får träning i tålamod och behärskning. Jag får tillfälle att öva ännu mer på att behålla lugnet och vara pedagogisk. Det är förmodligen nyttigt och välgörande. Men framförallt frustrerande.

I Olof Röhlanders veckobrev som precis som vanligt ramlar in i mailboxen på måndagmorgon läser jag följande i slutet av texten: ”För mig är det ingen större merit att jobba mycket och att stressa omkring i livet. Det är inte särskilt svårt, det är bara att lassa på dig massor av jobb och sen är du igång. Och ännu enklare är det att agera pådrivare. Det är bara att pressa på och ösa ansvar på sina medarbetare och chefer. Varför högaktar vi inte livsbalansen och njutningen lika mycket? Det handlar väl ändå om att hålla i längden. De allra flesta är inte byggda för det liv som samhället pådyvlar oss. Vi vill ha ett arbete som skapar utrymme för mer än bara kvartalsrapporter och resultatkrav.” Tänk att det undrar jag med och relaterar såklart till hundarna och träningen av dem igen. Varför får inte hunden och träningen tillsammans vara just den avkopplande hobbyn den borde vara i stället för något prestigefyllt och resultatfixerat? Varför högaktar vi inte den vardagliga träningen, relationen och njutningen av den lika mycket som resultaten? För det handlar väl ändå om att hålla i längden, att få många roliga år tillsammans med hunden och att skapa en fin relationen genom att jobba med hunden, inte mot den. Alla fastnar inte resultatträsket såklart, en del klarar att hålla kvar känslan av energipåfyllande hobby rakt igenom men jag tycker mig märka att allt fler känner press i hundträningen och ett behov av att ”lyckas”.  Att de ”måste” träna. Jag vill också ha resultat såklart. Jag tränar mot mål och har höga krav (alltför höga ibland kanske) på både mig och mina hundar men jag vill drivas av vilja och lust och vägrar bestämt låta prestationsjäveln sätta klorna i mig. Jag vill ha kvar den lyckokänsla som en gång infann sig i början av min hundkarriär och som gjorde att jag valde att satsa all min fritid och lite till på att umgås med, och träna hundar. Fast jag får jobba med det såklart, jag är ju inte mer än en resultat och bekräftelsefixerad människa jag med. En som lätt blir otålig, önskar snabba resultat och glömmer njuta av stunden…