Söder om regnet

Nästan hela veckoslutet har det varit fokus på spanielarbete, och en liten upphittad dvärgspets. Den lilla bortkomna spetsen hamnade hos oss i fredagskväll då hon irrat runt på vägen och till sist krupit in under en bil. Idag på morgonen fann vi ägaren och den lilla hunden är hemma igen. Det är fint med lyckliga slut. På spanielprovet igår gjorde söta Lyra ett mycket bra första släpp där hon fick söka länge utan viltkontakt eller vittring, hon gjorde det starkt och fick med sig marken väl. Det gick inte att göra bättre enligt domaren. När hon sedan fick gå in för andra domaren i nästa släpp blev spänningen lite i häftigaste laget när det sköts en fasan för parkamraten och Lyra inte riktigt kunde se vad som hände. Nyfikenheten blev för stor, hon tog några steg för mycket och så var provet över. Så kan det gå.

Bäst, Lakrits och jag agerade picking up på provet. Vi fick inte så mycket att göra vilket var bra eftersom det innebar att både skyttar och spaniels skötte sig väl, men vid ett tillfälle fick vi göra ett eftersök på en fasanhöna och vid ett annat tillfälle fick Bäst ta hand om en skadad fasan som sprang in i en fårhage. Det blev en spännande och annorlunda apporteringssituation för den gule då jag i stort sett fick skicka honom rakt in i fårflocken. Ett tag liknade det hela mer ett vallhundsarbete då fårflocken flyttades fram och tillbaka över ängen när jag dirigerade om Bäst mot den löpande fasanen. Någon förvirrad blev han och mitt under arbetet sköts det dessutom ännu en fasan som landade en kort sträcka från den gule där han arbetade. Som tur var tog han stoppsignalen exemplariskt och satt still på rumpan medan spanieln som fasanen fälldes för fick reda ut apporten. När spanieln lämnat av kunde jag kunde skicka Bäst vidare mot den skadade fasantuppen. Situationen som uppstod påminde mig om vikten av att träna med störningar under arbetet. Både i form av skott, fällda fåglar, får och koflockar. Allt kan hända på jakt brukar man säga och det kan det verkligen och det gör det med så det gäller att förbereda sig så gott det går.

I övrigt blev det en rätt lång men trevlig provdag. Vi hade tur med vädret då provplasten låg söder om det utlovade regnvädret och vi klarade oss utan nederbörd till sens eftermiddagen. Många steg blev det. Elva cockrar och sju springrar kom till start, några åkte ut fort, andra blev kvar längre och ytterligare några klarade sig hela vägen i mål. Stort grattis till det! Jakt med spaniel är kul! Och svårt. Att ha koll på vinden och hunden och fatta snabba och rätta beslut blir helt avgörande och det är svårt att förbereda sig på allt. Här krävs mycket träning, rutin och erfarenhet. Inspirerad och sporrad av att se många spaniels i arbetet funderar jag nu över hur jag ska skaffa mig den där erfarenheten och rutinen på bästa sätt. Problemet är som vanligt tiden, eller prioriteringen av tiden, jag måste prioritera och strukturera då intresseområden är många och stora och kräver en rätt rejäl insats om det ska bli bra och ge resultat. Jag är hopplöst jobbig på att ha för många bollar i luften och för många områden och ideer igång samtidigt men jag tröstar mig med att det är oändligt mycket roligare att ha många intressen än att vara likgiltig och ointresserad. 

Fröken Vi firade lördag på egen tass medan vi var på spanielprovet. Hon fick följa med Calle på arbete och sedan tjänstgöra som apportör på en inflogsjakt på änder i skymningen. Hon gjorde det bra, fann sig fint i att följa och arbeta för sin extraförare och det tjugotal änder som sköts apporterades och lämnades av fint. Vi blev lite stolta både slottsherren och jag över den fina lilla goldentiken som verkligen har tagit klivet upp i vuxenhundsvärlden nu och fungerar bra i de jaktsituationerna hon utsatts för. Även utan oss uppenbarligen. Det saknas fortsatt lite trygghet i dirigeringsarbetet och mer rutin men hon har kommit en bra bit på väg i sin utbildning till väl fungerande jakt och jaktprovshund. Fina hund!