Ensam är inte stark
Det var ett tag sedan jag mötte älgarna här hemma. Det beror nog på att höstrapsen är nerbetad till botten så alla de attraktiva bladen är totalt slut. Älgarna söker nog godsaker på annan plats nu. Och jag undrar hur det skall gå till våren? Kommer rapsen att återhämta sig efter det hårda betestrycket? Jag undrar också hur flyttfåglarna långt där borta på andra sidan jordklotet kan veta att vi har en av de mildaste januarimånaderna vi någonsin haft här uppe i norr så de tagit beslutet att redan flytta hem hit igen? Hur kan de veta? Sedan funderar jag också över huruvida det hade varit bättre för tandhygienen att dricka en snaps varje morgon istället för att borsta tänderna?
Idag fick Mer apportera jaktårets sista fasan. Han gjorde det med glädje. Fattas bara annat! Nu får vi vänta med att apportera fasanerna igen till den 1 oktober. Det känns evighetslångt dit men det gör inget. Vi har så mycket att träna och uppdatera oss på innan dess, och vi ska odla grönsaker, klappa valpar och njuta av vårsol och sommar först. Och märkligt nog kommer alltid hösten tidigare än jag tänkt trots att den känns väldigt långt bort just nu.
Vi hade en fin sista jaktdag i ett glatt, avslappnat gäng idag. Jag uppskattar dessa prestigelösa, lugna jaktdagar sanslöst mycket och jag försöker sänka både kraven och axlarna och njuta av hundarnas goda arbete. Ändå fastnar jag lätt vid detaljer jag inte är helt nöjd med, situationer där jag som förare kunde varit mer skärpt, mer noggrann och mer närvarande. Jag är skyldig mina hundar det. Det finns en förbättringspotential med andra ord. En ständigt närvarande sådan. Men så är det väl för oss alla? Ännu har jag inte träffat på någon fullärd inom området. Hundarna är trötta nu, och vi med, vi softar i puben och köket och väntar på middagen som står i ugnen. Vi har klippt kardborrar ur hundarnas toviga pälsar och de har fått helkroppsmassage på vibrationsplattan. Kärlek och omvårdnad efter en lång dag på jobbet. I högtalarna den här kvällen rullar Daniel Norgren, musikmagi för mig men inte för alla i slottet så jag får passa på att njuta innan slottsherren trycker bort Daniel och Sabbaton fyller slottet och lyfter taket flera centimeter. Det är helt okej de med men jag föredrar musik med mer ”smärta”, eller ”deppmusik” som slottsherren envisas med att kalla den. ”Det ska vara nära mellan skratt och gråt i låtarna, musiken ska kännas” påpekar jag för slottsherren medan tårarna rinner till en av Norgrens texter. I det avseendet är vi lite olika slottsherren och jag, men det är väl bra det med tänker jag som ständigt är i behov av kontraster.
Under veckan som gått har jag haft en del kurstillfällen och privatlektioner. Det är en av de stora förmånerna med en ovanligt mild januari. Den att det går att träna hund utan begränsningar. Veckans grupper har varit små men naggande goda. Att vara tre till fyra personer på en träning är i det närmaste ultimat och ger tid för både samtal, reflektioner och bra träning. Ibland är det såklart bra att vara fler med, eller färre, men med tre-fyra ekipage är man ändå tillräckligt många för att bli en grupp och tillräckligt få för att alla ska få utrymme och känna sig bekväma. I små grupper blir det ofta bra gruppdynamik, en fin känsla av tillhörighet, öppenhet och tolerans och ett bra samtalsklimat över det gemensamma intresset trots en del olikheter. Ensam må var stark men tillsammans blir vi starkare. Jag gillar det och jag gillar vad människor kan göra och betyda för varandra även i en sådan ”liten” sak som en hundträningshobby.
