Det går inte alltid riktigt som man tänkt..
Jag summerar dagen och tycker faktiskt att det blev en riktigt bra dag. Den innehöll många trevliga och bra saker och det enda jag kan lägga på minuskontot är att vi fortsatt inte fått till någon parning av Lyra. Och således inte får några cockervalpar i vår. Ett rätt stort minus i och för sig. Planen var annars att förbereda Lyra för resa till Norge och träff med Vip igen då det var för tidigt i söndags. Tror vi i alla fall eftersom Lyra inte alls var särskilt intresserad av någon som helst uppvaktning då. För att veta hur vi låg till åkte Lyra och jag till veterinärstationen för att ta ett progrestoronprov i förmiddags. Tur var väl det. Tur att vi gjorde det innan vi reste för nu sparade vi många, långa restimmar och en hel del dieselpengar. Provet visade nämligen att chansen till parning och dräktighet var mikroskopisk om inte till och med omöjlig. Så det blir inget foto på det lyckliga kärleksparet här i bloggen och ingen annanstans heller. Något snopna slicker vi nu såren efter besvikelsen av den uteblivna kullen och laddar om. That’s life!
Efter besöket hos veterinären idag tänkte jag på att jag verkligen gillar att gå på veterinärbesök. Jag gillar såklart inte att gå dit om hundarna är skadade eller sjuka men de gångerna vi är på kliniken för rutinkontroller gillar jag. Jag tror att jag tycker om det för att hundarna och jag kommer varandra så nära just då. Förtroendet och kommunikation ställs lite på sin spets när det ska undersökas och tas prover. Vi blir ett team som fixar det tillsammans. Kanske beror det också på att det inte finns så mycket störningar, sådana störningar som upptar min uppmärksamhet och stör mitt fokus. Jag går ”all in” i hunden och det som sker och det blir en stund av mindfulness där mitt i undersökningen och ”du &j jag” känslan förstärks. Märkligt egentligen att jag ska behöva åka till veterinären för att få till den känslan.
På eftermiddagen hade vi en fin träning i en mycket liten grupp. Kvalitet! Vi jobbade med noggrannhet i området och att bromsa tempot och leta lugnt. Tennisbollar gömda i gräs hjälpte till för att få till svårighetsgraden. Vi ville ha mycket näsa och hjärna och mindre spring i benen hos hundarna. Vi försökte få dem att göra sitt allra bästa. Det där kanske är något jag själv behöver träna på med, att göra det bästa i det jag gör och inte slarva förbi. Att lugna ner tempot, koncentrera mig och göra jobbet noga. Tillräckligt noga. Jag lägger en länk här, till en krönika av Annelie Pompe i GP, den är lite på samma tema och väldigt överförbar till hundträningen.
