”Remember not always getting what you want, is sometimes a wonderful stroke of luck” Dalai Lama

Jag börjar dagen med att släpa in ett par genomblöta nerbajsade hundfällar och trycka in dem i tvättmaskinen. Igår kväll kändes det som ett bra val att vänta med att tvätta dem till idag och låta dem ligga ute över natten. Nu känns det som ett betydligt sämre val, särskilt efter nattens regnande, tänker jag medan jag tvättar bort det illaluktande från händerna och tittar på alla smutsiga blöta droppar på golvet. Tvättmaskinen har vi i slottets lilla badrum och badrummet ligger längst bort från ytterdörren. Nåväl, jag är frisk och pigg och går inte under av lite extra städarbete. Mer städarbete blev det i köket eftersom jag igår kväll också tyckte det var ett okej beslut att ställa in en bit gräddtårta i en plastform på en annan burk inne i kylen. Det duger tänkte jag. Det gjorde det med, över natten i alla fall. I den tidiga morgonen var det ett sämre beslut så när slottsherren skulle ta ut sin matlåda ur kylen åkte tårtan upp och ner och grädden återfinns nu lite överallt i köket och speciellt i skarven mellan kyl och frys. Värre saker har dock hänt och slottets hundflock blev förtjusta över en tårtbit i arla morgonstund.

Efter den oplanerade städning var det dags för morgonpromenad. En väldigt uppskattad vardagsrutin hos både mig och hundarna. Av någon anledning brukar jag alltid ta retrievrarna först. Det har bara blivit så och efter som fasta rutiner och ordningar har sina fördelar oh skapar trygghet, särskilt när det svajar runt omkring som nu med coronaviruset, så fortsätter jag göra som jag brukar så retrievrarna blev först ut idag med. Vi tog en härlig tur i skogen bland gamla granar och mossbevuxna stenar. Gule Bäst hittade en ryggrad i förruttnelsesstadiet, från en hjort skulle jag tro. Överlycklig kom han springande med den till mig med viftande svans. Någonstans vet han ju att jag kommer att ta den ifrån honom, eftersom jag gör det varje gång han kommer med ett otäckt gammalt ben och dessutom varje gång han kommer med en apport. Trots det levererar han benknota efter benknota och dummy efter dummy. Känslan hos honom ligger nog mer åt hållet att han ger mig gåvor och inte att jag tar ifrån honom byten. I utbyte får han en klapp och några vänliga ord, inte mer än så. Något har jag lyckats göra rätt i vår relation tänker jag då den trofasta hunden av fri vilja väljer att gång efter annan leverera sina skatter till mig mot enbart en klapp i utbyte. Fast det ligger såklart väldigt mycket mer i den klappen än den korta fysiska beröringen. Känslan av tillit, kärlek och respekt finns i djupet av relationen, bakom klappen. En herde och en hund. Eller jag och den gule. Best friends are forever.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till den gules uppfödare med. Till hennes och kollegans förmåga att målmedvetet avla fram arbetsdugliga labradorer med fin mentalitet. Med rymdmåttet fyllt av ”will to please”  kombinerat med jäklar anamma. I många år har det jobbat med aveln och följt linjer och kombinationer, försökt plocka russinen ur kakan och bygga vidare. Att vara uppfödare i dagens samhälle där folk söker upp all tänkbar information om hundar, stamtavlor och linjer och vill ha garantier på både sundhet och funktion hos krabaten de satsar sina surt förvärvade valppengar på är inte lätt. Jag upplever att prestigen är stor och kraven höga, som med mycket annat i samhället, och varje ny valp ska såklart bli nästa stjärna som ska lysa klarast av dem alla på framtida provstarter och tävlingar. Nu raljerar jag såklart. Alla valpköpare vill inte ha stjärnor, en del nöjer sig med en vanlig hederlig familjehund som kan hämta några duvor vid ett mindre antal skyddsjakter eller bära tidningen från brevlådan. Men det ligger ett visst mått av sorglig sanning i det. Om högt ställda förväntningar som inte alltid står i proportion till vad man kan förvänta sig att en uppfödare ska klara av att leverera. Jag beundrar dem, de uppfödare som år ut och år in trasslar vidare med uppfödningen trots att alla kombinationer inte når stjärnstatus. Som gång efter annan tröstar och stöttar ledsna valpköpare samtidigt som de torkar kisspölar, tränar och meriterar hundar och ligger steget före i planeringen för kommande kullar. En eloge till dem. Själv är jag nära att ge upp den miniatyraveln vi har (den sista kullen föddes för sju år sedan) då det tar vansinnigt mycket kraft och energi när någon eller några av valparna faller utanför ramen. Å andra sidan vägs det till viss del upp av meddelande från glada valpköpare som alla har världens bästa hund och självklart har helt rätt. Jag förmodar att det är det som gör att de flesta uppfödare orkar hålla på. Att det positiva överväger i sista änden. Jag vilar i tacksamhet över dem som orkar fortsätta aveln och som gör att jag kan känna trygghet nästa gång det är dags att köpa valp. Grunden i att vi alla hundträningsnördar ska kunna hålla på med vår hobby är ju faktiskt att det finns hundar av bra material att köpa. Där gör uppfödare ett otroligt och ovärderligt jobb. Det ska vi vara glada och tacksamma för.