Ett romantiskt skimmer?

Lyra är ingen hundgårdshund. Hon talar om det av hela sin kraft med ihärdiga genomträngande skall när jag släpper ut henne i hundarnas dagavdelning efter att slottsherren åkt till jobbet. Det finns alltid något som behöver skällas ut lite grand tycker hon, och om inte annat kan man alltid skälla lite irriterat för att påpeka sitt missnöje. Alla hundar har sina brister. Här har vi Lyras. Hon är smågapig, men älskad i alla fall. Det brukar normalt sätt inte var några bekymmer att lära hundarna rätt och få dem att förstå att vara tysta i hundgården men med Lyra är det annorlunda. Här har vi inte riktigt lyckats förmedla det vi vill och den lilla hunden har ett uppdämt behov av att få sista ordet. Olycklig blir hon med, när hon inte riktigt förstår vad det är vi är missnöjda över. Tillsammans med oss är det annorlunda, då finns larmbehovet hos henne inte alls och hon är tyst och fin och nöjd.Hon har väl bestämt sig för att ha ständig närvaro med oss och att dagavdelningen inte är något för henne tänker jag. Hon bestämmer rätt mycket vår hunddrottning och vi anpassar oss rätt så bra efter henne. Såklart. Efter varje kamp tycks det av någon anledning alltid vara hon som står som segrare med sin vilja uppfylld. Vi suckar och säger något i still med ”nåja, man får ju välja sina krig”.

Efter att ha haft en liten morgondiskussion med Lyra hänförs jag av vyn utanför slottets fönster. Allt är grönt och skimrande, solen stiger över fälten och daggen glimrar i gräset efter nattens lätta dimma. Att få gå upp varje morgon och blicka ut över trädgården, fälten och grönskan är en lisa för själen och en fin start varje ny dag. Jag har förmånen att börja varje dag på samma sätt och eftersom jag jobbar hemifrån behöver jag inte skynda iväg någonstans utan kan starta dagen i den takten jag vill. Att jag dessutom viger arbetsdagen till att jobba med det som är min hobby sätter inte saken i ett sämre ljus direkt. Fast det kanske inte alltid är ett så där romantiskt skimmer över att jobba med sin hobby som man kan tro heller. Det är det nog aldrig tänker jag, oavsett om man jobbar med det man brinner för eller inte. Vi är omringade av plus och minus hela tiden allt är lång ifrån rosenrött hela tiden. Somliga dagar kan det kännas tungt och omotiverat, när jag inte riktigt lyckas förmedla det jag tänker och apporteringsövningarna går baklänges istället för framåt eller när relationerna gnisslar rejält innan vi lyckas växla in dem på rätt spår igen.  Dagarna med ösregn och blåst när man känner vattnet börja leta sig ner nacken medan huvudvärken smyger sig på är inte de allra bästa de heller. Så är livet. Men det kan vara bra med, riktigt bra och det är det allt som oftast för mig. Det händer såklart att jag funderar över om jag är på rätt plats eller om jag skulle jobbat med något annat. Något mer meningsfullt som gjort en tydligare insats för andra människor, samhället och miljön kanske. Det kan tyckas något banalt att jobba med träning av hundar och deras ägare. Mer som en lekstuga än ett riktigt jobb. Men sedan slås jag också av tanken att det faktiskt är större än så. Att hundarna betyder otroligt mycket för människorna och att alla de människor som jobbar och gör insatser för andra människors och samhällets väl och ve behöver en hobby och avkoppling. Och kan det egentligen då finnas något bättre än relationen till en hund att hämta kraft och energi ur?  Att lära sig kommunicera och träna tillsammans med en individ av annan art där närvaron och koncentrationen är fullständig och komplett och helt bortkopplad från vardagens övriga sysslor. Det känns fint om jag kan få vara en liten kugge i det maskineriet. Rent av meningsfullt faktiskt.