Tillit och trygghet
När den gule labradoren ger sig iväg mot dirigeringen vars mål ligger på land på andra sidan och lyssnar på stöttningen han får känner jag styrkan komma smygande igen. Tryggheten och säkerheten tillsammans med honom känns tydligare för varje gång även om vi slänger in ett och annat dåligt pass emellan varven. Fast det passen kommer allt mer sällan nu. Som tur är.
Den minsta bruna hunden, Rota, är fortsatt vän och ljuv mellan lurar skjortan av mig nu som då. Lydig och hörsam finns hon intill mig för att sekunden senare explodera i en aldrig skådad jaktlust. Som en blixt från klar himmel. Sommarslapphet passar inte in när man umgås med henne men det är svårt att hålla skärpan i värmen. För mig, inte för henne.
Den större bruna hunden fick tillsammans med Lyra en härlig promenad i mossen och en del vattenapportering. Dessutom letade han upp en dummy som försvann i helgen så promenaden gick med plus. Lyra fick också jobba i vattnet. Hon tittade på mig med den där blicken som bara Lyra kan uppbringa. ”Menar du att jag ska i den dyn för en tygpåses skull”- såg det ut som hon menade när hon blängde på mig innan hon gjorde en jämfota hopp ner i dammen. Ärligt talat tror jag bara det är ett spel för gallerierna, för att jag inte ska tro att hon tänker göra precis som jag vill, men innerst inne tycker hon att både dummyapportering och vattenarbete är väldigt roligt. Troligen är det väl att nedvärderande att erkänna det bara enligt Lyra. Två apporter till hämtade hon in sedan med samma stiliga jämfota hopp och öronen flytande som fendrar vid sidorna. Galna cockrar!
