Adversity is the mother of wisdom
Tuppen Emil och hans hönor är upptagna i flocken nu. Helt och fullständigt. Jag märker det på hundarna med, på deras avslappnade attityd när de har hönsflocken omkring sig. De är accepterade och ingår i slottets gemenskap. Efter att ha varit utan höns under rätt många år blev Emil och pullorna ett uppskattat inslag, särskilt för mig och slottsherren. Kanske blev det inte riktigt som vi tänkt, vi hade till en början en rätt strikt plan om att hönsen skulle hållas i gård. Gården skulle vara flyttbar och jag skulle odla grönsaker på den markplätten där hönsen sprätt och gödslat. En god tanke. Men tiden drog ut och den flyttbara hönsgården blev i dyraste laget att införskaffa. Under tiden fick Emil och damerna sprätta fritt på en liten yta. Som de strax gjorde allt större. Nu trivs vi med att ha dem sprättande lite här och var och hönsflocken är också ett välkommet inslag för kursdeltagarnas hundar då den lilla flocken ofta går obekymrat och sprätter och småpratar runt vår samlingsplats. Någon flyttbar hönsgård känns inte längre aktuell. Emil och den namnlösa fasantuppen tycks kommit fram till någon slags avtal efter vårens intensiva slagsmål också. Fasantuppen patrullerar ytterdelen av trädgården medan Emil har innerdelen och området runt kaninhägnet. De verkar finnas en för oss osynlig gräns i höjd med rabatterna utanför dörren. Fasantuppen går inte på höger sidan om dem och Emil och pullorna aktar sig för att gå till vänster om rabatterna. Det verkar veta att inte överskrida gränsen och tycks numer leva konfliktfritt. Som det ser ut nu är alla nöjda och vet sin plats.
Lilla Rota har åkt på kollo några veckor. Hon är för närvarande storstadsråtta i huvudstaden hos min dotter med sambo. Det känns lite tomt och annorlunda men det var väl dags att klippa navelsträngen tänker jag. Dessutom nyttigt för valpen att bli stor och stå på egna ben en stund utan att ha flocken runt sig. Hon får ordentligt med miljöträning i huvudstaden och har lärt sig både att åka hiss, tunnelbana och buss. Hon får bada på Stockholms avsedda hundbadplatser också och lära sig simma bland halvtama ankor, måsar och gäss och promenera långa sträckor fint i koppel. Hon är också ett utmärkt sällskap och förströelse för dottern och sambon som har det lite långsamt i storstadspulsen som inte riktigt finns nu under coronakrisen. Så det blir lite av det bästa av två världar och lite till.
I värmen på dagens kurs passade det bra med vatten arbete och så blev det med. Nästan det enda som var genomförbart för att kunna hantera värmen faktiskt. Det var sista kurstillfället med en av vårens fina grupper av unga hundar som tränat vidare. På dagens sista övning på det sista kurstillfället var den sista hunden på väg hem med den sista apporten när hon plötsligt skrek till och kom ur dammen med ett skärsår på baktassen. Vilken makalös osannolik otur! Ibland säger man att man gör bäst i att avstå den sista apporten och idag var det verkligen ett sådant tillfälle. Om man nu bara hade vetat i förväg. Vi hade egentligen en fin kursavslutning och en bra träning men dessvärre med ett trist avslut och nu lär det bli en tråkig inledning av sommarledigheten för hunden och matten. Nu hoppas jag innerligt att senorna i tassen klarade sig och att det räcker med några stygn och omplåstring och läker fint. Gärna snabbt också.
Innan värmen kom ordentligt idag gick jag med den gule och den brune hunden för en egen träningsrunda vid ett av vår smultronställen. Inte helt oväntat blev det några långa linjer till den gule och lämpliga störningsmarkeringar till den brune. Vi ett tillfälle tog den gule hunden ett enväldigt beslut när han var på långt avstånd från mig och tänkte lösa uppgiften på egen hand. På sitt eget sätt. Jag lyckades vända tåget i sista minuten men det tog rejält på mina röstresurser. Det var inte vad jag önskade och jag trodde verkligen vi kommit förbi det här, men uppenbarligen ser mina hundar till att jag håller mig alert och inte tar något för givet. Det är förmodligen bra tänker jag, så jag inte slöar till eller så.
