Massakern i hönsgården

Om jag skrev att det var lite sorgligt här på slottet igår så är det inget mot vad det blev idag. Räven slog till i tidig morgontimma och tog alla vår höns, Emil och de flesta av kaninerna och slottet blir sig inte likt mer. I min enfald har jag trott att vi skulle vakna och hinna reagera om något sådant här hände. Om vi någon gång skulle lyckas glömma stänga för hönsen. Vilket var precis vad vi uppenbarligen gjorde igår kväll.  I alla fall inbillade jag mig att någon i hundflocken skulle hinna märka något. Istället vaknade jag av tystnaden som uppstår utan en tupp som galer tidigt på morgonen. Till och med kråkfamiljen var tyst. Sovrumsfönstret stod på glänt och hundarna sov i rummet närmast kanin och hönshägnet. Men ändå kunde räven agera ostört. Och som han måste härjat runt. Slottsherren och jag ägnade morgonen till att leta efter bortkomna vänner medan vi med sänkta huvuden blickade ut över förödelsen. En av de vuxna kaninhonorna hittade vi med huvudet avbitet och efter en stunds letande fann vi resterna av vackra, snälla Emil nergrävd i ett hörn i hägnet. Alla hönor och över hälften av alla kaniner har rävjäveln tagit med sig och trots aktivt spårningsarbetet har vi inte sett en enda fjäder eller pälstuss av dem. Naturen är grym ibland skrev jag igår. Det fick vi uppleva med råge idag. Jag är arg. Jag vet att det bara handlar om en hönsflock och ett gäng kaniner. Men de kom att stå oss nära. Vi var glada för dem men nu är den sagan all. Ledsen vilar jag mitt trötta huvud mot slottsherrens axel. Imorgon är en ny dag. Då tar vi nya tag.