Fem dygn med valpen och hon har definitivt bott in sig och kommit på plats. Borta är den lugna beskedliga valpen och cockern kan knappt värja sig längre. Cockern är samtidigt på väg in i höglöp och bomullen i öronen är kompakt. Hon har även hon fastnat för den gula labradoren. Bestämt sitter hon fastvuxen i marken utanför hundgården där hanhundarna vistas och vägrar höra mina lockande som strax övergår till starka kommenderingar. Rota hör inte ändå. Viljan är stark i det här läget men min är starkare. Väl inne igen kan hon släppa hanhundarna och leka lite till med valpen men det är tydligt vad som är viktigast i hennes liv nu. Och det är tydligt att det inte är jag. Styrd av sina insikter är hon helt inställd på att satsa på en kull valpar och se till att föra sina gener vidare. Att hon är alltför ung, omeriterad och inte genomgått de rekommenderade hälsotesterna har hon ingen känsla av alls. Sådant bryr sig naturen inte om alls.