A Perfect Day

När septembervädret är som det är just nu får det gärna vara september året om vad mig anbefaller. Jag har svårt att tänka mig ett bättre väder än det här, det är lagom på alla sätt och alldeles perfekt. Vad är förresten skillnaden mellan lagom och perfekt? Finns det ens någon skillnad? När något är alldeles lagom för mig så är det ju på samma gång faktiskt perfekt. Just nu dricker jag en kopp te och teet är precis lagom varmt. Alltså perfekt.

I det perfekta septembervädret har det tränats hund i kortärmad skjorta och sol med lagom många moln som gett välbehövlig skugga mellan varven. På förmiddagen var det stadgeträning för en privatelev och träning av egna hundar och på kvällen öppenklassträning på stubbåkrarna.  Jag klagar inte, jag njuter och jag ska minnas och avundas de här sköna septemberdagarna när regnet sköljer över mig i blåst och några få plusgrader fram i november. För den tiden kommer den med. Otvivelaktigt och lika säkert som alla andra år. Jag ska investera i ännu ett regnställ innan den tiden är här. Regnställen är en förbrukningsvara när man ägnar dagarna åt utomhusarbete med lyckliga hundar i västsvensk väderlek och det är svårt att hitta kvalitet som håller. Dessutom behövs det några ställ att byta emellan när regndagarna är som värst. Det är inte kul att krypa in ett fuktigt regnställ där vätan letat sig upp i ärmarna efter man haft lunchpaus. Egentligen skulle vi investerat i ett torkskåp med, så de blöta regnställen hade någonstans att hänga och en möjlighet fanns att påskynda torkningen. Men i ett mindre slott från tjugotalet kryllar det inte direkt av utrymme och lediga väggar att placera skåp mot så ett torkskåp får helt enkelt inte plats. Det är faktiskt knappt ens så att ett regnställ till får plats. Kanske tvingas jag placera om en av mina äldre favoritjackor för att få utrymme. Eller så får det nya stället ersätta den nya gröna regnjackan jag förlade efter att bara ha använt den en gång. Jag har hoppats länge på att den plötsligt ska dyka upp men det är nog dags att inse att det loppet är kört.

På kvällens träning långt från regnställ och novemberrusk utmanade vi bland annat med några trixiga dirigeringar och deltagarna fick tillfälle att öva på att ”hålla i och hålla ut”. Alltså att hålla sig till planen, hålla hunden i korridoren och hålla ut när det kör ihop sig. ”Målet är inget-vägen är allt” som Robban Broberg skrev och där finns absolut en poäng i det när man tänker på hundträning och att skaffa sig erfarenhet av dirigeringsarbete även om en rak okomplicerad väg ut till målet känns både önskvärd och enklare.

Mitt i kommande höstrusk blir valpar på Kopparhult. Hör och häpna men efter sju och ett halvt valplösa år har det äntligen lyckats. Söta goldentjejen Jipp är konstaterad dräktig med ultraljud i dag och valparna väntas födas i oktober. Far till valparna är fina Ymer och nu väntar vi alla inblandade med spänning på hur många valpar kommer ut och hur de kommer att vara. Drottning Lyra löper med nu och kanske längtar hon lite efter valpar för hon har börjat uppvakta den gula labradoren igen. Som varje gång hon löper är han favoriten och han är inte nödbedd om jag säger så. Men det blir inget med det såklart, lika lite som sist och gången innan det. Detta löpet är det faktiskt inte aktuellt med någon hane alls till Lyra för skulle vi låta para henne nu missar vi hela jaktsäsongen på rapphöns och fasan och det är det ingen av oss i slottet som har lust med. Allra minst Lyra skulle jag tro. Men nästa gång hon löper, fram i vår någon gång, då tänker vi försöka oss på att få henne parad igen. Skam den som ger sig. Hon har verkligen bra egenskaper som vi vill hon ska få chansen att föra vidare och hon kommer såklart att få de ljuvligaste valparna av alla, det är jag övertygad om. Vi ska bara få henne att förstå hur viktigt vi tycker det är att hennes egenskaper förs vidare men att det inte är aktuellt att slösa bort dem på en gul labradorhane. Hittills har hon varit synnerligen svårövertalad på det området.

Lilla Rota överraskade mig lite på träningen idag genom att göra sin första kontrollerade jättefina direktstöt på en fasan. Jag ser till att träna henne i marker där jag ser henne och kan hålla henne i boxen och under kontroll. Jag vill att det ska bli rätt och jag vill inte hamna i lägen där risken att det blir fel är större än chansen att det blir rätt. Vi behöver liksom inte det just nu, vi behöver succe’träning och kontroll, både för mitt och hennes självförtroende. Idag hade jag kontroll både på Rota, marken och boxen och hon stötte en fasanhöna som var bara en halvmeter vid sidan om henne i det höga gräset. Hon slog ner rumpan spontant och jag förstärkte med en stoppsignal. Jag tror det ar rätt val för det gav mig ett ögonblicks övertag och henne ett litet lugn som kom väl till pass när ännu en höna lyfte bara en halvmeter bort på andra sidan av henne. Den lilla cockern satt som ett ljus och jag fick tillfälle att berömma henne innan jag startade henne i några korta sökslag efter stöten. Baske mig om inte detta ska sluta i något riktigt bra.