Jaktdagar

Oktober är som bekant här och med den höstmånaden följer en hel del jakter för oss och hundarna. Trevliga dagar där tiden går fort och man är helt bortkopplad från tillvaron som inte ryms i det området där jakten pågår. Ett verkligt avbrott från arbete, pandemier och andra kriser. Jag tror det behövs. Det närmaste som kan liknas vid kris vi hamnade i på dagens jakt var när jag insåg att blodet vid mina fötter inte var från den nyss skjutna andens nedslagsplats utan från Bäst. Som tur var så var det inget värre än att det gick att plåstra honom på plats men lite retligt för hans del förstås eftersom skärskadan innebär att han måste avstå morgondagens andjakt. Jag tror det är bra att han inte är medveten om det än faktiskt för han kommer bli gruvligt besviken. Just nu sover han sött i högen med övriga utslagna kämpar i bobilen. Lyra och Mer har jobbat hårt och är trötta av den anledningen, de andra för att de tagit in en väldig massa intryck och promenerat i skogen efter jaktdagens slut. Dagens jakt som var årets första roughooting för vår del gick hyfsat okej känner jag. Den bruna cockern var inledningsvis vild och inte helt formbar men han tog sig under dagen. Och nog presenterade han fågel för skyttarna alltid och det var väl trots allt det som var vår uppgift idag. Men jag påminner mig om att jag fortsatt, trots att den brune fyllt sju år, behöver träna hörsamhet, hörsamhet, hörsamhet och stadga i uppflog. Igen och igen. Tillsammans med slottsherren sitter jag nu tillbakalutad och tittar ut genom den öppna dörren mot skogslandskapet som sakta mörknar utanför. Just mörkret är något vi inte riktigt vant oss vid än, det blev påtagligt när vi nyss kom på att vi inte utrustat oss med en endaste ficklampa eller stormlykta. Vi får försöka komma överens med mörkret i stället. Det är fint med jaktdagar tänker jag, fint med hundar och fint campingliv i skogen. Imorgon jagar vi igen.