The leader of the pack

Jag gillar Lyra. Drottningen. Jag uppskattar henne mer och mer. Visst händer det fortfarande att jag blir galet irriterad på henne när hon skäller på gäster som kommer till slottet trots att jag bett henne sluta. Eller när hon blänger under lugg på mig för hon inte tänker gå med mig ut så länge slottsherren finns hemma. Men i övrigt gillar jag henne skarpt.

Hon är bestämd och rak i sin framtoning. Hon vet hon vill och övriga flocken vet precis var de har henne. Jag med. Hon fostrar, styr och ställer bara genom sin uppenbarelse. Hon regerar. Jag får god hjälp av henne med gränssättning för flockens yngsta och det skadar inte. Vi utgör ett gott team tillsammans på dagarna Lyra och jag, när inte slottsherren är hemma vill säga. Vi tränar, promenerar, umgås och arbetar tillsammans. Det är bra att ha en jämbördig arbetskamrat som man kan ge menande blickar till när någon i arbetslaget spårar ur eller är allmänt jobbig tycker jag. Vi tittar lite uppgivet på varandra Lyra och jag när någon i flocken inte kan bete sig, suckar lite och skakar våra huvuden åt eländet. Innan Lyra tycker att det räcker och ryar i så att de som inte kan uppföra sig förstår allvaret och genast avbryter vad de håller på med. Hon hinner ofta före mig med det. Självutnämnd. Det kanske egentligen inte riktigt är hennes uppgift i flocken då den borde vara min, men jag måste erkänna att jag uppskattar när hon tar striden åt mig. Den lilla elva kilos cockern med den största hundpersonligheten jag mött. She rocks!