Sådant som roar?

Det är tunt isflor över dammen. Den svarta unghunden skuttar glatt ut i blötmarken för att undersöka ishinnan. Hon skuttar inte lika glatt tillbaka när hon märker att marken inte bär men hon löser det och tar sig någorlunda torrskodd tillbaka till land. Fröken Vi hittar en rådjursklöv som av lukten att döma kommit rätt långt i förruttnelsen vilket gör den till ett extra åtråvärt byte. Jag offrar mina vantar på den och tar den från Vi och slänger tillbaka den in i mossen med ett tydligt ”inte nu”. Det hör tydligen inte den gule labradoren för några minuter senare kommer han med klöven som jag senare förpassar upp i ett träd. Än så länge har ingen av hundarna lärt sig att klättra som tur är. Lakrits sneglar mot trädet och klöven men bär fortsatt på benknotan han hade med sig hemifrån. Promenader utan något att bära ter sig helt ointressanta för honom. Vi är där vid dammen en stund, i tystnaden och stillheten, hundarna gräver en grop och gör sådant som roar och jag känner mig som ett med naturen och helt på rätt plats. Vilsamt.

I slottet fortsätter musjakten. Fler fällor har tagits fram och vi laddar dem nu med hundfoder på konserv. Det kan inte slå fel. Eftersom jag tyckte mig höra ännu en mus (eller samma) i butiken igår kväll såg vi till att städa helt rent så vi skulle veta att musen fanns kvar om vi fann muslort på morgonen. Det gjorde vi! Så det var bara till att tömma butiken på inredning och prylar igen. Idag regnade det inte som tur var så allt kunde ställas utanför. När vi skulle flytta de sista gamla äpplelådorna rasslade det till mot väggen. Visst var han kvar! Gårdagens upprepade sig, fast den här gången hade jag arbetshandskar istället för sopkvast och slottsherren skötte sopen. Två gånger fick jag fatt i den lilla musen men han slank ur mitt grepp och sprang vidare, rakt mot slottsherren och sopen, och där tog hans liv slut. Vi jublade över den lyckade jakten, hoppade på golvet och gjorde high five . Äntligen! Men så tittade vi på den lilla musen som låg död på golvet och slottsherren sa något i stil med ”din lilla oskyldiga rackare”. Då kändes jaktlyckan inte lika bra längre. Men det kändes ärligt talat inte som det fanns något val eller annat alternativ till det här. Musen måste dö. På eftermiddagen hittade Rota den döda musen som vi slängt undan vid komposten och åt upp den innan jag hann reagera. Nu känns det bättre tyckte slottsherren, när jaktbytet kom till användning som mat. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det och jag hoppas jag slipper torka upp om Rota spyr upp den halvsmälta musen på golvet.