Killing the time
Hela flocken har hängt med slottsherren idag eftersom jag har jobbat i stort sett hela dagen. Jag måste erkänna att det kändes skönt att kunna gå direkt in efter avslutad arbetsdag och inte behöva tänka på hundar som behöver rastas eller aktiveras. Även om jag inte tycker det är någon större uppoffring så känns det lyxigt att inte behöva och det gör gott för det ständigt smågnagande samvetet. En lite längre lunchlucka under dagen gjorde ändå att jag kunde få till ett kort träningspass med den svarta långbenta och sedan den äldre bruna cockern i trädgården. Den unga svarta dansade frejdligt ut i snöslasket med mig glad över en stunds samvaro över ett par dummy. Men av hennes min att döma när slasket plaskade och skvätte så hade hon varit med om mer trivsamma och inspirerande träningspass. Jag kan förstå henne. Underlaget var inte superinbjudande och kanske inte övningarna jag lite hastigt presenterade för henne heller. Det handlade mer om att utnyttja möjligheten och ”killing the time.” Den som lite oplanerat dök upp. Men som den tacksamma typen av hund hon är så jobbade hon på bra ändå. Några ”bakåtut” och ett par närsöksövningar fick vi till i den blöta snön som nu var uppblandad med visset gräs och vattenpölar. Om några dagar är det barmark igen upplyste jag henne optimistiskt om. Tveksam till att jag lyckades övertyga henne om det dock.
Den äldre bruna cockern i sin tur bryr sig inte om varken väderlekar eller vattenpölar. Under hela hans liv har jag nog inte någonsin sett honom fundera över väder eller underlag. Det är full fart framåt som gäller och får han möjlighet till en stunds egen träning verkar det inte finnas ett enda skitväder som kan påverka hans inställning. Så vi hämtade några apporter, körde lite basicdirigering och letade upp några bollar. Varför han skulle stanna på stopp för att sedan skickas till höger när han redan visst att apporten låg till höger förstod han inte. Han är förlåten för det såklart. Med ålderns rätt och erfarenhet har han väl rätt till en del egna åsikter om sakers utförande. Det blev ingen lång stunds träning för jobbet kallade men lite guldkant på dagen fick vi till.
Jobbet är kul. Oj vad jag trivs med mitt jobb och vilket sug jag har i att få komma igång ”på riktigt” nu. Snö och kyla ihop har ställd höga krav på flexibilitet det senaste och en del kursstarter har fått skjutas upp. ingen oväntat egentligen, är det vinter så är det vinter. Men jag ser framemot lite mer stabilitet. Så lång det nu är möjligt i dagar som dessa. Det är också lite knepigt att hålla motivationen i topp under längre avbrott och när mycket är annorlunda, jag saknar lite av det riktiga drivet just nu men jag vet att det kan vara annorlunda med det redan imorgon igen, eller senare idag. När helst något riktigt utmanande hugger tag i mig och drar mig med in i en lösningsorienterad fokusbubbla. När temuggen är urdrucken kanske.
För att blir bra på något behöver man göra det mycket, många gånger och gärna under lång period. Man behöver öva och i det finns det inga genvägar. Träna och öva kan man gör hemma, själv eller tillsammans med vänner, man kan träna för instruktör och gå kurser som hjälper till att föra träningen vidare. För många som tränar är målet att starta på jaktprov, tävling eller komma ut på praktisk jakt. Att starta på prov är roligt och det är också en bra referensram för all träning man gjort. Men också det behöver man öva på för att bli trygg och känna sig säker. Man behöver öva sig i att starta på prov, hålla nerverna i schack, följa instruktioner och fatta snabba beslut. Det ökar förutsättningarna för att man ska ”bli bra” på att föra sin hund på prov. Hundarna behöver öva på att känna in provsituationen tillsammans med sin eventuellt något annorlunda förare. Att man övat mycket behöver inte innebära att man blir mindre nervös med tiden för all del, men det brukar bli bättre och förhoppningsvis lär man sig hantera nervositeten bättre. Det finns ett bekymmer runt det här dock. Möjligheterna att få starta och skaffa sig erfarenheten är begränsad. Starkt begränsad till och med. Att starta på jaktprov är populärt och tyvärr räcker inte antalet starter på jaktprov till för alla som vill starta. Just nu är det i stort sett omöjligt med tanke på pandemin och restriktionerna med. Det får vi bara finna oss i. Med andra ord blir det svårt att skaffa sig många starter i ryggen och få bra träning på just det här. Lite alternativa möjligheter kanske ändå kan dyka upp eller gå att anordna om man bara är lite uppfinningsrik. Kanske hittar man ett träningsjaktprov i liten grupp att anmäla till. Eller så kan man turas om att lägga upp provupplägg till varandra i träningsgrupperna. Byta mark med varandra och få miljöombyte. Lotta startordning och köra igenom ett fast upplägg. Även om det inte blir som ett riktigt prov så brukar det ge tillräckligt med provkänsla för att man i alla fall ska bli lite nervös och spänd. Vilket i det här sammanhanget får anses vara bra eftersom det är precis det vi behöver öva på att hantera. Jag tror jag ska ägna en del av söndagen till att fundera över alternativa lösningar. I vänta på våren och en frisk framtid.
