Nio nya liv

Jag har skördat årets första skål jordgubbar och den gule hunden har blivit morfar igen samtidigt som den svarta unghunden har fått nio halvsyskon. Nio nya små liv. Förväntningar och framtidshopp. Detta livets underverk med nya födslar är alltid lika spännande.

Avelsarbete kräver sin kvinna, eller man, det är inte lätt och inget som gör sig av sig själv. Om man inte vill ha en tjuvparning med grannens byracka, då brukar det av någon anledning alltid fungera. Blixtsnabbt och utan varken progesteronprov på rätt nivå eller andra påhitt dessutom. När hunden får välja själv så att säga. Värre är det när vi seriöst planerar efter alla konstens regler, väger för och emot, plus mot minus, studerar stamtavlor och följer upp hundar på ”pappret” och i verkligheten, vänder och vrider och funderar ett varv till innan det slutligen blir bestämt vilken hane som ska få äran. Det är så det måste få vara, palneringen måste få finnas där. Besluten behöver övervägas och sedan genomföras. Efter det får man vänta, på löp till att börja med och sedan se om tycke uppstår, om parningen blir av, om dräktighet inträffar och om valparna föds friska och hela. Skräcken och tjusning med varje födsel. Hänförelsen över varje nytt liv, över varje gång det lyckas. Det är nog det som gör det så värt allt arbete och alla misslyckanden ändå, oron och alla pengar man lagt ut. I valplådan med en kull friska sunda valpar betalar det sig. De nya liven gör det mödan värt flera gånger om även om arbetet egentligen precis bara har börjat.

Men det blir ingen valpkull på Kopparhult i år. Lyra ville ju annorlunda. Men jordgubbar får vi och valpar blir det i alla fall, för vad vore väl sommar utan valp i slottet?