What may blur the picture

Cockerdrottningen stoppade huvudet i ett jordgetingbo på morgonpromenaden så hela flocken fick ta till en språngmarsch i skogen. Vi klarade oss undan stick allihop utom Lyra som hade getingar som smycken i de långa öronen och flera stick i ansiktet. Efter en stund såg stackarn ut som Mike Tyson efter en boxningsmatch när svullnaden spred sig i ansiktet. Men mer än så blev det inte som tur var och cockerdrottning tog det hela med jämnmod så vi kunde fortsätta promenaden hemåt. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om hon stoppar huvudet i boet nästa gång med. För att markera att hon minsann inte ger sig i första taget och för att sätta getingarna på plats. Det är lite sådan hon är vår cockerdrottning. Samma cockerdrottning tycker de dimmiga morgnarna lämnar onödigt mycket fukt i gräset, sådär så man blir blöt i pälsen. Därför står hon kvar på altanen ibland och tittar när vi andra går i väg för en rastningsrunda i hagen på slottets baksida, vinkar hejdå och går in och lägger sig. Hon är möjligen aningens vardagsbekväm men jag lovar att det ser annorlunda ut om det var en fågeljakt som erbjudits. Då kan gräset vara hur blött som helst utan att det stör och hon kan till och med simma över breda åar med strömt vatten och omöjliga kanter där hon ska ta sig upp för att komma åt fåglarna. Motivation kallas det visst. Drivkraft är ett annat ord.

Tänk så mycket roligare något blir om man känner sig motiverad för uppgiften. En avsevärd skillnad faktiskt. Med hög motivation orkas det med både utmaningar och blött gräs och sådana saker för lusten i det som ska göras övervinner det motiga. Drivkraften. En del hundar, och människor, har hög motivation till många olika saker (till det mesta faktiskt) medan andra har tydliga specialområden för motivation. När man jobbar med något man är högt motiverad för blir själva arbetet i sig belöningen och värdet av externa belöningar varken särskilt åtråvärda eller nödvändiga, men det blir lite annorlunda om jobbar med något man inte riktigt känner för förstås. Då blir de externa belöningarna som kommer efter, en kväll för hundträning, god mat eller semester viktiga och motiverande. Här blir det lite samma sak för våra hundar. En spaniel som är avlad för att söka fågel och leta svåra vittringar är som regel högt motiverad för det och jagandet blir belönande i sig självt. Samma med en retriever som får jobba med apporteringsarbete. Då behövs sällan några belöningar mer än bekräftelsen på att de gör rätt och en klapp eller mysig stund tillsammans med föraren efter utfört uppdrag. Men det finns alltid undantag förstås och olika grader av motivation. Ibland behöver vi motivera eller förstärka värdet av arbetet hunden skall utföra för att de ska finna det riktigt kul. Det är till exempel inte helt oväntat att många retrievrar har hög motivation när de får hämta en direktmarkering men är lite mindre motiverade när vi grundtränar dirigeringstecken på en klippt gräsmatta. När kraven blir lite tydligare, som de blir när hunden inte får välja fritt utan ska jobba efter våra anvisningar behöver vi kanske slänga in en direktmarkering eller en stund lek mellan varven för att hunden ska behålla lusten för uppgiften. Eller rent av vara flexibla och inte så inboxade utan istället hitta alternativa övningar och sätt att träna tecken och signaler. För det finns en oändliga mängd variationer på den träningen om vi bara tänker utanför boxen och låter fantasin flöda. Emellanåt får man såklart göra arbete som man inte är så högt motiverad för också, det gäller både människor och hundar och det ingår det med, men om vi jobbar för att ha glädjen och lusten för jobbet med oss blir det så mycket lättare. Och roligare. Det sa jag till Lyra med när jag tog med en dummy och lurade ut henne i det våta gräset. En chans till en apport vill hon ju inte missa och genast var det värt att bli blöt om tassarna och pälsen. Som parentes kan jag säga att det egentligen inte fanns något alternativ för henne, jag hade tagit henne med ut i gräset oavsett såklart, men det är så mycket roligare att gå ut med en glad cockerdrottning än en tjurig likadan så jag valde den bekvämare och enklare dummyvägen istället för att grumla den fina morgonen men trist humör hos oss båda.