För det som är riktigt och sant

De är så svårslagna de här tidiga höstdagarna med klarblå himmel och klar luft. Att tillbringa hela dagen utomhus är normalt sätt väldigt trevligt och  det här vädret blir det top notch. Jag skriver det ofta känner jag, att vädret och dagarna är oslagbara och man kan ju fundera om jag bara är ute efter att försköna en annars ganska trist och grå vardag. Faktum är nog att sedan några år tillbaka då jag började jobba helt och hållet utomhus är vädret ett så tydligt inslag i min dag så jag hinner, eller tvingas, lägga märke till vädret i allra högsta grad och anpassa mig efter det. Det är alltid väder, av olika slag, men min uppfattning är att de vackra dagarna överväger i antal. Eller möjligen i mitt minne? Oavsett så är jag glad över att jobba utomhus och kunna följa vädret och årstidernas växlingar på ett mer medvetet plan. Men vädret bekymrar mig lite med, en viss klimatångest finns och jag gillar lika lite som alla andra de extremväder som tycks dyka upp allt mer.

Igår var det jakt igen, i det oslagbara vädret. Det gjorde inte ont om jag säger så utan var snarare en lisa för själ och kropp. Även för hundarna. Gott sällskap, behaglig temperatur, sol och en av de godaste ärtsopporna jag smakat. En hög pannkakor på det så förstår ni vidden. Unghunden fick praktisera på ett drev tillsammans med fröken Vi igen. Den svarta unga satt som ett ljus idag med och fick hämta en och annan fågel på hennes nivå. Så lugn och fin satt hon vid min sida för att sedan explodera i arbete. Fast riktigt så var det inte, hon är inte typen som exploderar i arbete, hon startar mer lite trevande för att sedan snabbt och stabilt öka i tempo och intensitet. Hon är en hund som tydligt gett ordet ”introduktion” i hundträningen en extra mening för mig. Hon behöver den, introduktionen, för hon är inte den som kastar sig handlöst ut i nya utmaningar utan mer sorten som vill ha tydliga instruktioner innan hon prövar. Jag skriver det för säkert tusende gången nu, det om alla dessa olika individer, var och en med sin unika personlighet som vi har att förhålla oss till. Det är inte alltid lätt men vansinnigt roligt och utvecklande med hundar av olika typ. Tillsammans med en god vän satt jag på en bänk i solen under paus i jakten igår och diskuterade just det här. Den perfekta hunden, hur man får tag på den och vad lagom egentligen är. Diskussioner som aldrig tycks ta slut och aldrig upphöra att intressera mig.

Calle och söta taxvalpen Rut

Gårdagens bjöd egentligen bara på ett enda litet minus. En ung kvinna på cykel passerade jakten och uttryckte sin bestörtning över dödandet av djur i allmänhet och jakt i synnerhet. Jag kan förstå och respekterar hennes åsikter, visst gör jag det, vi tycker inte alla lika. Så är det. Och jakt av olika slag kan säkert upplevas barbarisk. Särskilt när man inte har helhetsbilden klar för sig eller är öppen för alternativ. Ingenting är självklart och allt är inte försvarbart. Jag brottas en del med det själv, om vad som är moraliskt och etiskt riktigt när det gäller jakt och djurhållning i övrigt och hur jag ska förhålla mig till det. Fågeljakten är ett exempel. Är det försvarbart att ägna sig åt ett sådant nöje med gott samvete? Jag har landat i att det är det för min del, så länge jag är ödmjuk inför uppgiften, ser till att träna mina hundar väl inför jaktsäsongen, sköter jobbet snyggt och vet att viltet tas tillvara. Som hundförare har jag viktig roll på flera plan. En av dem är förstås att inte glömma varför jag är med på jakten med mina hundar. Vad som är vårt uppdrag och för vems skull jag och hundarna är där. Det är definitivt inte för att träna hundarna, eller för de eventuellt betalande skyttarna skull i första hand. I första hand är vi där för fåglarnas skull. För att det ska gå att bedriva en etiskt riktigt jakt där det fällda bytet tas om hand fort och snabbt och undgår så mycket lidande som möjligt. Fågeljakterna är en social jaktform där gemenskap och trivsel mellan apportörer, skyttar och arrangörer är ett viktigt inslag och som jag verkligen gillar men det är för fåglarnas skull jag är där och det får absolut inte komma att bli av underordnad betydelse. Hur god ärtsoppan än är.

Jag gillar Mikael Wiehe. Hans musik och tankar träffar ofta rätt. Fast de handlar inte alls om jakt för all del. Wiehes ”Flickan och kråkan” skrev Wiehe efter att ha sett en målning av konstnären Oscar Cleve, låten har en text som kanske kan verka smått makaber när jag precis skrivit om fågeljakt. Eller inte. Texten innehåller så mycket mer. Ett tanke om att hoppet ändå finns. Trots klimatkriser, orättvisor och fågeljakter. I varje liten sak kan jag försöka ha tanken med mig om att göra det jag gör  ”för det som är riktigt och sant”. För mig.

Flickan och kråkan
Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut
Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt
som en efter en har ta’tt slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Hon springer med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart
och om en stund är den alldeles död
Men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
Hon springer med tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet att de’e sant, det som pappa har sagt
att finns det liv, är det aldrig för sent

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka’ av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber fast jag ’gentligen vet
att det redan är all’es för sent

Mikael Wiehe själv har en del tankar om vad han tycker är riktigt och sant och har nog hållit sig till dem under åren. Starkt tycker jag. På sin hemsida skriver han bland annat det här om Flickan och kråkan:

”När Anni-Frid Lyngstad ville göra en engelsk version var jag frestad. Mest av tanken på att Paul McCartney säkert skulle lyssna på det första solo-albummet från en ABBA-medlem och att han alltså då också skulle höra en sång av mig. Jag tackade till sist ändå nej eftersom jag inte kunde förlika mig med att Anni-Frid Lyngstad hade medverkat i SAF’s kampanj ”Satsa på dig själv”.
Jag tillägnade i många år sången De galna mödrarna på Plaza de Mayo. De kvinnor som i sina vita schaletter demonstrerade i Buenos Aires för att få veta vad som hänt med deras barn under den argentinska militärjuntans ”smutsiga krig” mot den argentinska vänstern.
I början av 90-talet hade Museet i Landskrona en stor utställning med Oscar Cleve-bilder. Jag var bjuden till invigningen tillsammans med några av Oscar Cleves släktingar. Plötsligt kommer en av dem – en äldre dam – fram till mig och presenterar sig som Oscar Cleves dotter. Sen säger hon: ”Det är jag som är flickan med kråkan.” (Kommentar från ”Sånger i tiden”, 2001)”