Ett nej är ett nej är ett nej

Fast jag undrar om det verkligen stämmer? Jag undrar hur många ”nej” jag låter undslippa mig utan uppföljning under en dag?

När hela ens stab av arbetskollegor består av hundar har ordet ”nej” en förmåga att bli dagens mest använda är jag rädd. Om två av kollegorna dessutom bara är unga praktikanter blir ”nejen” av någon outgrundlig anledning ändå fler. Den bistra verkligheten säger mig att alla mina kollegor tror sig heta ”Nej” i andranamn. Ganska trist måste jag säga. Och helt och hållet mitt fel.

Fast nej är ett viktigt ord egentligen. När man umgås med hundar. Ett välfungerande nej där hundarna förstår att direkt avbryta det de håller på med kan vara helt avgörande. Räddningen när de är på väg att äta en giftig svamp, kasta sig över grannens marsvin eller dra efter en hare mot en trafikerad väg. Eller vad som helst annat otillåtet och farligt de kan tänkas hamna i som vi behöver kunna avbryta. Ett verbalt nej med väl avvägd styrka beroende på situation och händelse. Det bör inte underskattas. Alla de där små ”vardagsnejen” som ramlar över mina läppar är däremot helt värdelösa. Som ett långt malande tjat som inte leder till absolut någonting utom möjligen ohörsamhet och nonchalans. Mot bättring tänker jag och funderar över om en rulle silvertejp kan vara till hjälp?

Lyra vår Lyra. Familjens egen järnlady som vet exakt var skåpet ska stå och ser till att få det på plats med. Vad jag önskar att jag hade åtminstone lite av hennes styrka.

Allra bäst på att använda nej med ordentligt uppföljning i vår flock är Lyra. Järnladyn vet vad hon vill och vad som är viktigt. I hennes värld är nej alltid ett tveklöst nej. Utan krusiduller. Fast hon säger det på hundars vis med bara en liten ryckning i ansiktet eller hela kroppen när det behövs. Alla vet att hennes nej gäller, de är ovillkorliga och ingen av de andra ifrågasätter hennes beslut. Så är det bara. De får EN chans och lyssnar de inte så smäller det. Hon åtgärdar omedelbart. Utan samvetskval och analys. Hon bara gör. Jag kan tycka hon låter lite hård ibland men ingen tar skada och den utsatta lär sig tveklöst att ett nej är ett nej. Efteråt är allt okej igen, utan att hon delar ut godis eller ömma smekningar. Livet i flocken går vidare. Utan ledsna miner men med väl bibehållen respekt. För tillsägelser lite i största allmänhet och för cockerdrottningen i synnerhet.