Att vara nöjd är inte aktuellt?

Jag är väldigt intresserad av avelsarbete, av att se vad som kan tänkas komma ur olika kombinationer och försöka få fram rastypiska, sunda och duktiga hundar som blir lite bättre för varje generation. Men själva uppfödargrejen, är den egentligen min? På senare tid har jag börjat fundera över det. På om avel verkligen är min grej. Övervägt om det kanske är så att jag går och när på en dröm som inte är aktuell längre utan mer hängt med för att den alltid funnits där. Det kanske inte är så viktigt för mig nu? För jag längtar inte riktigt. Kanske är det så att det finns annat som upptar mitt intresse mer än just själva uppfödandet av valpar. Som att träna hundarna, utveckla kommunikationen med dem och jobba med hundar och deras människor för att hjälpa dem med samma sak. Intresset för avel har jag absolut men det kan man ju ha oavsett om man föder upp själv eller inte. Och jag tänker att tiderna ändras och att man själv kanske ändrar sig lite efter vägen. Det är inte omöjligt. Det är heller inte omöjligt att jag vaknar imorgon fullt och fast övertygad om att jag ska ägna resten av mitt liv åt valpuppfödning. Det är nämligen hänt att jag ändrat mig förut.

Det är mycket det där med vägval och ändringar tänker jag. Från många håll har jag överösts med ”reklam” om att det är dags att summera årets om håller på att ta slut och fundera över hur nästa år ska bli, vilka mål som ska nås, om något ska ändras och hur man ska utveckla och utmana sig själv. Planeringskalendrar att ladda ner har jag fått med och mallar för hur mätbara mål ska skrivas ner och genomföras. För att var bara nöjd som det är verkar inte vara aktuellt alls. Jag förstår vikten av mål. Och strävan framåt. Absolut gör jag det. Men ibland blir jag lite anti. (Eventuellt mest för saken skull.) Men hur skulle det vara om man prövar något annorlunda och sätter som mål att inte ha några mål? Och låter sig drivas av lust och glädje istället och tar sakerna som de kommer. Eller i alla fall sätter lägre mål så det inte blir så vansinnigt mycket att leva upp till. Det finns ett fungerande liv även utan SWOT analyser och planeringskalendrar. Den mesta reklamen jag får är riktad till mig som företagare, för som företagare anses man tydligen hela tiden vilja sträva framåt, växa och tjäna mer pengar av någon anledning. Norrlänningen på radion idag fick frågan om han alltid var så nöjd och glad och på det svarade han tvärsäkert ja -”för om en inte har så höga förväntningar är det lätt att ha mycket att vara glad för varje dag”. Amen och tack tänker jag, både som företagare och hundförare. Det är okej att driva företag på en lagom nivå och vara nöjd med det och det är faktiskt okej att träna hund ”bara” för att man tycker det är kul till exempel. Att vara nöjd med de träningstillfällen man kan åstadkomma med de förutsättningarna man har. Man måste inte alltid satsa högt. Och om man inte har så höga förväntningar finns det plötsligt väldigt mycket att vara nöjd med och glad över i hundträningen också.

Jag försökte verkligen tänka på det när jag vallade de två ystra tikarna genom ett kort träningspass strax innan mörkret föll. Att det var bättre med ett måhända kort träningspass än inget träningspass alls. För det var det vi fick till med de förutsättningars om fanns i skymningen. Och jag försökte att inte ha för höga mål och ambitioner på det korta snabbt improviserade träningspasset heller. Fast målen var i alla fall betydligt högre än det i stort sett obefintliga ”sitt kvar” kommandot som den överaktiva goldentiken högaktningsfullt struntade i när jag skickade den unga svarta på en uppgift och som jag sedan med irritationen som en tyngd över axlarna upplyste henne om att det gällde oavsett situation och att ”satt hund sitter”. Med föga framgång faktiskt. Fjädringen var utmärkt på goldenhunden idag. Så jag ändrade strategi, gav efter och lät goldenhunden stå upp istället och så tränade vi vidare med lite sänkta mål men utan ytterligare konflikter. Med hunden inte mot den. Det är tur man är anpassningsbar. Och innehar förmågan att vara nöjd med det lilla.