En selektiv sanning
Julhelgerna är på väg förbi och jag längtar lite efter ljuset och våren. Och ett lugnare läge på covidfronten och lite ”vanlighet”. Ljuset tycker jag faktiskt redan jag märkt av lite, sakta, sakta bli dagarna lite längre. överhuvudtaget tycker jag inte den här hösten och vintern varit så mörk som den brukar vara. det har nog sin förklaring i att jag får tillräckligt med dagsljus när jag är ute hela dagarna och att nästan hela december lystes upp av snö. Nu är det mest slask. även om ett vitt puder pryder marken för tillfället. Snön gör gott för ljuset men mindre gott för träningen och hundarna. De långhåriga i alla fall. Stora snöbollar fastnar på benen när det är kramsnö och när det är kallar blir det isklumpar mellan trampdynorna. Labradorerna klarar sig undan det men det är värre för fröken Vi och cockrarna. Jag funderar på att köpa sådana där snösockar till dem som draghundarna har. Då slipper de båda isklumparna och får ett bra skydd mot barmarksfrost och is. Fröken Vi har fått tassarna klippta med, jag friserade på frihand så tofsar och utstickande hår försvann, svansen fick sig en omgång också och luddet bakom öronen. Inte mästerligt gjort överhuvudtaget men hon såg ändå oväntat välvårdad ut efter behandlingen. Cockrarana fick en genomkörare med sax och bortse med med även om jag lät bli tassarna på dem. De får ha sina tofflor kvar. Jag har faktiskt aldrig klippt eller ansat deras fötter med tanke om att pälsen ska få vara där som skydd för taggar och slån. Inte vet jag om det är rätt eller fel enligt expertisen men faktum är att varken mer eller Lyra haft skador i tassarna under åren. Mest beroende på tur kanske men jag undrar om inte tofflorna bidragit lite de med. Däremot klipper jag runt deras öron och där finns mycket att klippa och hitta. Barr och små kvistar, grässtrån och frökapslar. Allt möjligt snärjer in sig i den kraftiga hårbeväxningen de har så det kräver att saxen kommer fram emellanåt för att hålla rent. Jag tog rätt rejält bakom Lyras öron och runt öronfästena sist, hon likande mer en söt liten cockerprinsessa efter behandlingen än en självklar, stark och kaxig cockerdrottning. Jättesöt tyckte jag. Vad slottsherren och Lyra själv tycker om det vet jag inte riktigt men det var nödvändigt med en rensning oavsett. Bruna Mer älskar pälsvård, han älskar överhuvudtaget allt som innebär kroppskontakt och egentid med mig tror jag. Snabbt som ögat hoppar han upp på frysboxen när jag plockar fram klippväskan och sätter sig till rätta. Att sedan sitta still medan behandlingen pågår är en helt annan sak, då kryper han i det närmaste ur skinnet av välbehag och försöker på alla vis styra min klippning och borstning till bringan och halsen för där känns det tydligen som allra bäst. Lilla Lad, som blivit störst av våra cockrar, får pröva frysboxen han med nu även om det inte finns så mycket att frisera än. Men det är fin träning tänker jag, bra att vänja sig vid hanteringen och borstningen och acceptera den. Ett par tovar bakom öronen hittade jag allt och så tog jag lite grand av hans Stig-Helmer frisyr med, men inte så mycket att hans personlighet försvann.
Gulliga Lillie och den svarta unghunden tittar längtansfullt på medan jag klipper och fixar. Jag tror de önskar sig lite mer päls och en klippstund på frysboxen de med. Det är märkligt egentligen hur man nästan alltid tycks längta efter det man inte har. Det verkar i allra högsta grad gälla hundar med tycker jag, det kompisen har blir extra åtråvärt. Det märktes tydligen när vi tillbringade en fin stund på isen på en av Risvedens fina skogsjöar häromdagen då ett bananskal blev hårdvaluta och till och med Mer som är rätt kräsen av sig tuggade bananskal för brinnande livet eftersom de andra gjorde det. Tur att skalet var från en ekologisk obesprutad banan ändå tänkte jag medan medan bananskalsbitarna snabbt förpassades ner i hundmagarna.
Under julledigheten har vi haft rätt mycket ledigt och gjort sådant som passar när man är ledig. Inte så mycket särskilt alls med andra ord. Försökt ta dagen som den kommer, inte planera för mycket och röra på både oss och hundarna. Vi har vart lite småkrassliga i omgångar med och då har de lediga dagarna passat extra bra. Som vanligt så blir ändå inte julledighet riktigt sådär som man vill minnas att den var förut. Det där med att ligga i soffan och läsa böcker, se på film mitt på dagen och äta så mycket knäck och skumtomtar man bara kan hör nog till det förflutna. Det blir en annan sorts ledighet nu för tiden, en som passar bra där vi är nu. Kanske är det också det selektiva minnet som spelar oss ett spratt. Som de evighetslånga sommarloven med ständig sol och många bad hägrar också julledigheten som en förskönad och designad bild av hur det var och fortsatt borde vara en bra bit från den riktigt sanningen. Lediga har vi varit i alla fall och trivts, och tid för hundträning mellan väderomslagen har det funnits med. Den svarta unghunden och jag har jobbat vidare mest med stopp och höger coh vänster i olika upplägg. Jag slogs av tanken häromdagen att hon i vissa avseende känns säkrare och bättre utbildad i det området än var den gule någonsin blev. Han hade så ofantligt svårt för höger och vänster och sådant när han var yngre, han klurade och funderade och hade svårt att få ihop det. Förvisso har jag kanske haft en tydligare plan för den svartas träning men det är inte hela sanningen, det går inte att komma i från att hon också har en annan mentalitet och personlighet än den gula hunden som gör förutsättningarna lite annorlunda. Den gule var i samma ålder lite av ”firma fort och fel” och hade inte alls samma förmåga att koncentrera sig och ta in informationen så inlärningen gick därför betydligt långsammare. Det är bra att påminna sig om hundars olika personlighet igen tänker jag, att inte döma de unga hundarna för fort och låta varje individ utvecklas i sin egen takt för att kunna blomma ut till fullo. För det gör de om de bara vi bara ger dem rätt förutsättningar.
