A walk in the park?
Då startar en nya vecka. Än så länge ser jag rakt ut i ett kompakt mörker men ljuset är på väg och sol utlovas. Så långt vädret tillåter, vilket verkar kunna infalla hela veckan, ska dagarna användas till privatträningar med olika hundelever och deras förare. Mest är det väl egentligen förarna som är elever, hundarna är just hundar, träningsvilliga sådana som vill och försöker göra sitt bästa i de allra flesta sammanhang. Mycket(nästan allt) handlar om kommunikation mellan hund och förare, eller kanske mer den bristen på kommunikation som stundtals råder. En mycket vanlig brist mellan kollegor och vänner oavsett bransch och område tänker jag. Det ska det jobbas på lite extra den här veckan. Hur man som förare kan blir tydligare i sin roll, lite lugnare men samtidigt lite snabbare och lite mer konsekvent.
En av de allra vanligaste kommunikationsmissarna, eller konsekvensmissarna kanske man bör kalla det, som jag ser mycket av är otydligheten i transporter, promenader och följsamhet(kalla det fotgående om du vill) i träning. I den bästa av världar behöver man bara två lägen, antingen går hunden fot med rätt placering och sinnesstämning(den placering man själv önskar) intill förarens ben eller så springer hunden fritt. Men för de allra flesta fungerar det inte så. Samhället, och andra, ställer krav på att hundarna ska rastas kopplade och alla bor inte alltid så att de kan ta sig till platser där hundarna kan få vara fria. Gå fot hela rastningspromenaden fungerar såklart inte heller. Då blir det inte mycket rastat även om det kanske blir bra tränat. De flesta av oss har heller inte möjlighet och ork att vara tillräckligt konsekventa varje rastningsrunda varje dag. Därför blir det ofta att hunden får lov att gå framför och kanske dra i kopplet lite grand för att komma åt att nosa och undersöka och göra det den behöver. Det behöver absolut inte vara fel. Felet kommer först när vi sedan är på träning och ska ta oss ut till träningsmarken eller rent av i själva träningen när hunden ligger på i kopplet och vi plötsligt tappar humöret och korrigerar den för det vi precis innan tillät den göra på promenaden. Värst blir det här under sträckan från bilen ut till träningsmarken när hunden vet vad som är på gång och redan har förväntningar(föraren med) och därför ligger på lite extra och vi förare inte är konsekventa nog att ta tag i det. Där är det lätt att bli ”tjatig” och frustrerad. Ingen bra känsla inför ett träningspass. Det finns ett par vägar att göra den kommunikationen tydligare och bättre för båda parter tänker jag. För om vi låter hunden ligga på under sträckan fram mot träningen men sedan väl framme vid träningsplatsen låter den den jobba med det den längtat efter så har vi plötsligt belönat och förstärkt flera beteende vi absolut inte ville ha samtidigt som det blir höjden av inkonsekvens i kommunikationen. Rätt dumt.
En av vägarna att gör det här tydligare är att bestämma sig för att träningen börjar redan vid bilen och jobba med förflyttningen hela vägen från bilen fram till träningsmarken. Då får man utrusta sig med tålamod, låta bli att tala med andra kursdeltagare under transporten, lägga allt fokus på hunden och låta det ta den tiden som behövs för att ta sig fram. Man måste också klara av den stressen det innebär både för sig själv och hunden att hamna på efterkälken, för det lär man göra om det är långt ut till markerna. Klarar man det så är det en bra väg att gå. En annan väg är att göra ordentlig skillnad för hunden genom att till exempel använda ett vardagskoppel med fast halsband eller sele under promenader och transporter där man tillåter hunden att ligga på lite och gå framför tills man är på plats och först där byter till retrieverkoppel och ”går in” i träningen och rätt sinnesstämning. Om hunden gillar att bära kan man också redan vid bilen, förutom att ta på ”rastningskopplet” också låta hunden bära en boll eller annat lekföremål på vägen ut för att markera ännu tydligare att det än så länge är ”fritt” och ingen träning. Att använda två olika retrieverkoppel och byta innan träningen räcker troligen inte som tillräcklig skillnad för hunden, det behöver vara en större skillnad i ”känslan” för både hund och förare så ett brett halsband, en sele, eller en länk med läderkoppel blir tydligare.
Om möjligheterna tillåter kan man också släppa hunden ur bilen, ge frikommando, gå ut i terrängen och låta hunden springa av sig lite innan man kopplar och sätter igång den konsekventa träningen. Här blir det dock viktigt att tänka till lite igen, för om du tar ut hunden ur bilen och och förflyttar dig innan du släpper hunden fri kommer också den förflyttningen bli avgörande för om hundens sinnesstämning och känsla när du släpper i väg den. Med andra ord, om du tar hunden ur bilen, börjar kräva lydnad och inte riktigt bryter igenom men ändå släpper hunden att springa fritt(det den längtade efter) så har du belönat både dåligt uppförande, dålig förflyttning och fel sinnesstämning och tillåtit dig själv att vara inkonsekvent.
Kontentan i det hela blir att du oavsett hur du väljer att göra behöver vara hundra procent koncentrerad och konsekvent från det att du börjar träningen. Sedan väljer du genom hur dina förberedelser och hur du agerar när du börjar träningen egentligen börjar. Inget rätt och inget fel bara olika vägar mot samma mål.
Har du inga bekymmer med transporter och följsamhet, om det går enligt plan och både du och din hund är i rätt sinnesstämning och balans oavsett om hunden går före, intill eller bakom så kan du såklart helt strunta i texten ovanför och fortsätta precis som du gör. För igen, i den bästa av världar då träningen och kommunikationen fungerar som vi vill kan vi tillåta oss att bara luta oss tillbaka och vara nöjda. Det är faktiskt helt okej.
