River en vacker dröm..
En stund inför dagens kurs trodde jag att vi skulle behöva uthärda hård blåst, snöblandat regn och bara en plusgrad. Men idag slog väderprognosen om åt rätt håll. Det som var rätt för oss åtminstone och vädret blev inte alls så jobbigt som jag förutspått. Visst blåste det lite och en och annan by med snöblandat drog över oss men i huvudsak var det torrt och till och med sol. Den värmer gott nu, solen, så varje stund den är framme vill jag vända ansiktet mot den och alstra solenergi. Än är den väl inte stark så den skadar heller, fast jag är förberedd för det med för i fickan på träningsvästen hittade jag ett solstift med solskyddsfaktor femtio när jag letade efter mer ammunition. För en gångs skull steget före tänkte jag nöjt då. Det händer att man överraskar sig själv i positiv bemärkelse även om det i ärlighetens namn inte händer särskilt ofta.
Efter den avslutade kursdagen hann jag med ett träningspass med slottsherren, Lakrits och retrievertjejerna, man hinner så mycket bättre när ljuset hänger kvar ända fram till klockan fem. Det blev en blandning av en drive med hjälp av den nya luftkastaren och dolda dirigeringspunkter med tennisbollar som slottsherren förberett. På pluskontot det här träningspasset kan nämnas den svarta unga hunden på de dolda dirigeringarna, fröken Vis linjer och förmåga att jobba enbart med mig trots att slottsherren fanns med på samma träning. Det har tidigare varit lite klurigt för henne med två förare och hon av någon anledning jag inte alls begriper gärna prioriterat slottsherren före mig. Men idag var det annorlunda. Det tar tid att skapa vanor tänkte jag igen, tid att bryta de gamla och för de nya att få plats. Men nu börjar det likna något för fröken Vi klarar att sortera och välja mig även när slottsherren finns intill. Lakrits är alltid ett plus och var så också idag även om han var lite intresserad av den svarta ungas bakdel i pauserna. En bra bit in i löpet är hon nu och på väg mot höglöp enligt Lakrits som inte brukar bry sig nämnvärt om tjejer förrän det är allvar ordentligt. Som vanligt litar jag fullt och fast på honom när det gäller det området. På minuskontot under dagens träning hittade jag egentligen ingenting. Kanske för att det inte fanns några direkta minus eller eventuellt för att jag inte var mottaglig för att se dem eller för att jag bara ville rida på vågen av lycka och glädje. Det behöver man sannerligen unna sig ibland.
Härom dagen hade vi besök av Line och drygt ettåriga Elja igen. Elja är från vår senaste goldenkull med fina Jippie som mor. Kan man bli annat än lycklig av unga hundar? Av ungdomlig glädje, arbetslust och vilja att göra precis rätt. Vi utmanade rejält i träningen tyckte jag, tänjde på gränserna och prövade den unga hunden. Med en tydlig plan för eventuella åtgärder om det skulle behövas såklart. Och hon löste det så bra så jag blev alldeles varm i den delen av mitt hjärta som vurmar lite extra för unghundar och då särskilt goldenunghundar. Efteråt när Line och Elja rest hem igen funderade jag lite extra över hur mycket en fin relation mellan hund och förare verkligen betyder och hur det lägger grunden för all form av träning. En relation som utstrålar tillit och förtroende, en sådan som Line och Elja har. Det finns inget bättre.
Och så har jag bestämt mig. Jag gör det igen. Jag ska gå ”all in” ännu en gång. Öppna hjärtat och släppa in en cocker till, med allt vad det innebär. Gråa hår och lyckorus, skratt och problemlösning. Klurande och underhållning på högsta nivå. Det blir en tik. Hon heter ”Till” och flyttar in i slottet någon gång runt nästa månadsskifte. Hon kommer med all säkerhet att förgylla vårt liv och också fikastunderna efter kurserna bara med sin uppsyn och energinivå. Gulliga Lillie, den svarta unghunden och Lad kommer att älska henne såklart, fröken Vi, Lakrits och Mer kommer förhålla sig lagom ointresserade och Lyra kommer självklart att hata henne som om det varit någon skit katten släpat hem. I alla fall inledningsvis, innan hon ger vika och förstår att den lilla kommit för att bli kvar. Det är så hon fungerar vår cockerdrottning, det vet jag nu efter flera år och flera valpar tillsammans.
Hundarna vilar efter maten nu. Trötta och nöjda. Slottsherren lagar viltpytt med filéer av egenskjutna fåglar och höstens trattkantareller. Bra mat från skott till apport och bord. Kan det bli bättre undrar jag? I matväg. Sedan svär slottsherren en stund över grytlocken som ramlar ut kastrullskåpet och krånglande järngrytor medan jag sitter vid datorn och hemmakontoret vid köksön och ler. Från högtalarna strömmar Håkans ”river en vacker dröm” och jag tänker att det är fint ändå att kunna ta tillvara det andrum och små stunderna av lycka och lugn som livet kärleksfullt bjuder på mitt i eländet som pågår parallellt. Vi har det allt bra ändå.
