Man ser det man vill se
Jag hittade en bild på Lakrits som unghund. Han som växte så jämnt hela tiden och var liksom så kvadratiskt i kroppen så han aldrig blev lång och unghundsranglig. I alla fall var det så jag upplevde hans ungdomstid och även om folk lite svävande sa både hmm… och ahh.. när jag påpekade att ha växte så jämnt och såg så vuxen ut så såg jag det inte själv. Det som blev uppenbart när jag efteråt tittat på foton på honom från den tiden. Okej, han var kanske lite mer jämn i växten än andra unghundar kan vara men att han inte var gänglig var verkligen en rejäl överdrift. Det kvadratiska jag minns stämmer överhuvudtaget inte överens med fotona på honom. Men galet söt var han förstås, med fint huvud och alldeles lagom långa ben. För en ung hanhund. Vi säger detsamma om gulliga Lillie nu, att hon växer så jämnt och fint och ser ut som en vuxen, fast liten hund. Vi får se vad vi säger om ett par år när vi ser tillbaka på bilder från hennes ungdomstid. Just för stunden ligger gulliga Lillie, hon med den vuxna lilla kroppen, ihop rullad i clubfåtöljen hon tog över efter Lyras ”felhopp” ner i baljan. Fåtöljen rymmer precis den lilla labradorens kropp och där ligger hon i tryggt förvar och gör sig så liten det bara går. På golvet en bit bort ligger nämligen allas vår Queen Lyra och gnager på ben och då vet Lillie att man verkligen gör skäl i att hålla sig undan. Respekten hon hyser för Lyra är avundsvärd. Eller inte alls kanske för jag gillar inte riktigt den där nästan diktatoriska strängheten. Jag tycker det är bättre att vara snäll men gränssättande. Kanske är det precis vad Lyra försöker vara, snäll men rättvis, men Lillies uppfattning av henne överensstämmer inte riktigt med det. Jag tror gulliga Lillie är övertygad om att Lyra ska äta upp henne om hon så bara sätter en tass fel. Plötsligt får jag en bild framför mig från skoltiden när jag var liten och jag minns respekten och skräcken jag kände när jag mötte skolans betydligt äldre och tuffaste tjej på bussen en dag. Rädd att ta ett enda steg fel. Jag överlevde såklart, hon åt inte upp mig, fräste faktiskt inte ens när jag gick förbi och jag kissade inte ner mig som jag trodde jag skulle göra. Men det var läskigt. Ur en hundflocks perspektiv är det förmodligen rimligt och rätt med den typen av ”makt” men med mitt mänskliga sätt att se det tycker jag synd om gulliga Lillie och är nästan beredd att lyfta upp henne i famnen och låsa in Lyra i garderoben. Jag gör förstås inget av det, och inget av det händer, för det är bara i min mänskliga fantasi med min förmåga att analysera och tolka i överkant som det sker. Lyra äter inte upp någon och har aldrig gjort. Kommer helt säkert inte att göra heller. Men gud nåde den som inte respekterar hennes gränser.
På dagen tar jag fröken Vi med ut för ett eget träningspass på tu man hand. Jag är taggad för träningen och goldendamen dansar intill mig på vägen med en glad blick i ögonen. ”Du & jag” säger och klappar henne på huvudet, tänk ändå att vi funnit varandra så pass som vi gjort. Vi tar grusvägen bort och viker in på ett av fälten. Det är lerigt och klafsigt i mildvädret och den frusna inunder gör att allt klafs blir kvar på ytan. Jag vet inte om det är därför men efter att vi förberett träningen, lagt apporterna på plats och jag skickar den ystra hunden är det som att allt det roliga byts bort mot något annat. Visst hämtar hon apporterna, laddar järnet över fältet på den första. Men sedan. Hon går hem, tar omvägar över det klafsiga och kör fullständigt fast efter en stoppsignal. Gå vänster kan jag absolut inte låter hon meddela efter att jag stoppat henne sjuttio meter ut på fältet. Det är tydligt att det är ett kommando och ett tecken hon aldrig någonsin tidigare hört för hon står bom fast. Även när jag kortar ner avståndet mellan oss rejält. Självklart vet jag att hon kan gå åt vänster och att vi har tränat det hundratals gånger i olika sammanhang. Jag känner frustrationen komma smygande, hur i h….vete kan det vara så svårt tänker jag och ”du & jag ” känslan är allt annat än närvarande. I den stunden kan jag inte ens minnas att jag känt den fast det skedde bara tio minuter tidigare. Vi tar oss ur vänstertecknet tillslut i alla fall, tålmodigt utan att tappa humöret. Sedan tränar vi vidare och genomför vårt pass med åtminstone en good enough känsla. Det blir sådär ibland tänker jag. Så där oförklarligt snabba svängningar mellan perfekt och katastrof i både känslor och utförande. Vi går vidare in i skogen från fältet, bort från det klafsiga och uppstyrda övningarna och livar upp oss båda med några markeringar. Då händer det roliga, fröken Vi som är full energi igen kommer lite fel på en av markeringarna och plötslig ser jag en hare sitta i området. Goldendamen får syn på den när den skuttar iväg bara ett par meter från henne och det är som hon funderar en stund över om det är den hon var skickad att hämta. Haren skuttar undan, ovanligt lugnt för att vara en hare, Vi följer efter några meter men avbryter varpå haren stannar upp och Vi vänder och återgår till att leta upp sin markering. Jag står en bit bort och förundras över hur haren och hunden respekterar varandra, beredd att gripa in om det skulle behövas.
