Keep it together
Efter att ha sett ett webinarie om sökträning nu i kväll känner jag att jag behöver sova på saken. Sortera intrycken och få ihop allting, vila huvudet en stund för att vakna upp till klara tankar och nya insikter. En god natts sömn brukar göra gott i de flesta avseenden. När jag vaknat till ska jag skriva ner det jag kommit fram till och sedan praktisera det på någon lämplig hund. Den svarta unghunden ligger nära till hands och får nog bli först ut i försöken. Det passar fint nu när hon löpt klart och det blir en lagom start efter vilan som i stort sett uteblev. Vi ska se om vi kan kombinera teori med praktik och lyckas hålla i hop det.
Förutom susandet från fläkten i pelletskaminen är det alldeles stilla och tyst i slottet i kväll. Alla hundar sover tungt nu när löpet är förbi och stressnivån sjunkit förutom Lyra som gör mig sällskap i köket och vandrar ett varv runt köksön in emellan i hopp om att jag råkat tappa en smula eller två. Sådana här lugna kvällar med knäckebrödfika i köket är vi verkligen bästa vänner igen tycker Lyra. Efter ett tag inser hon ändå att fikastunden är över så när osten är inplockad går hon vidare och ställer sig att blänga på Min som ligger i kökets enda hundbädd. Och visst får hon som hon vill där med. En kort stunds blängande räcker för att den snälla labradoren ska lämna bädden till förmån för cockerdrottingen och Lyra rullar nöjt i hop sig bland fällar och mjukdjur medan Min kommer till mig för en tröstande klapp. Alla denna ordlösa kommunikation som pågår tänker jag, blickar som utväxlas, kroppshållningar och minspel knappt märkbara för den oinvigde men tydliga för dem som tar sig tid att se dem. Jag klappar lite på Min som lägger huvudet i mitt knä, smeker hennes mjuka öronlappar och får tangentbordet fullt av svarta mjuka hårstrån. En helt vanlig kväll på slottet mitt i livet och jag älskar det. Det vanliga vardagliga, hundarna, den ordlösa kommunikationen och till och med de irriterande hundhåren som återfinns överallt.
