“Det är inte vad du tittar på som spelar roll, det är vad du ser.” – Henry David Thoreau

Valpen och jag plockar gräs till kaninerna och fyller en kundkorg. I botten av korgen ligger en tennisboll som lilla Till får vittring på. Varför inte tänker jag och håller lite i valpen medan jag kastar i väg bollen i det gröna gräset. Hon sitter uppmärksamt med lång hals och bra fokus på nedslaget innan jag släpper i väg henne och springer sedan sitt snabbaste för att leta reda på bollen. Hon är fort framme vid nedslaget men finner inte bollen för den har studsat vidare. Jag sitter i gräset ett kort stycke bort och tittar på skådespelet, för det är vad det blir. Jag ser den unga valpen nagla fast nosen mot marken och försöka reda ut löpen. Hon är ihärdig och noggrann och tycks leta målmedvetet fast hon egentligen nog inte riktigt vet vad hon gör för hon har ingen erfarenhet av att jaga i gräs alls. Men hennes gener vet uppenbart vad som gäller ändå och inbyggt i henne tycks förståelsen för hur hon ska lösa uppgiften bara finnas. Jag tittar och njuter av att se valpens enträgna försök och visst lyckas hon till sist. När hon hittar bollen blir hon lika glad som jag och skyndar sig allt hon kan tillbaka och kastar sig upp i min famn. Till viss del har väl även det en hel del med gener att göra, fast med inverkan och påverkan har jag styrt henne bort från att gräva ner bytet som hon ville göra först till att i stället dela det med mig. En annan sak slår mig med, tänk så mycket av hundarnas medfödda jaktinstinkt i letandet vi förare förmodligen ”tränar bort” i vår ambition att styra och ta kontroll över letandet med signaler och kommandon tidigt i hundens utbildning. Risken är uppenbar att vi tränar bort det vi har allra mest nytta av, hundens oslagbara förträfflighet att finna vittring. Jag ska verkligen försöka att lägga band på mina kontrollbehov och låta Till sköta det jobbet själv. Så mycket det bara går. Jag lovar.