Efter att ha avslutat ännu ett sommarläger, det femte och sista i ordningen, lutar jag mig tillbaka och sätter kroppen på paus. Hjärnan fortsätter dock jobba febrilt, nedvarvningen efter fin arbetsdagar tar en stund. På lägret har jag umgåtts med ett fint gäng unga hundar och förare, fyra golden och två labradorer i färgskala från traditionellt gult till mörkt rött. Flera av ekipagen träffade jag första gången och nya möten med människor med gemensamt intresse innebär ofta intressanta tankar, frågeställningar och diskussioner. Så också den här gången. Det finns så mycket att fundera över i träningen av våra hundar, så många infallsvinklar och vägar framåt även i en så pass smal nisch som ända retrieverträning får anses vara. Inte bara en sanning finns det utan många och det är helt rimligt att två saker kan vara sanna samtidigt. Tillsammans med djur finns inga givna manualer och ingen tydlig bruksanvisning med konkreta steg att följa.
Och så de kommer till oss ibland. De där hundarna som vill lite annorlunda. Som inte alls passar in i manualen som egentligen inte finns. För prövning och ge oss erfarenhet kanske eller för att det som sker bara sker. Hur som helst. Det är lärorikt. Fast det är svårt att vara positiv och glatt lösningsorienterad när det inte riktigt vill sig. Just nu har jag ingen sådan hund själv. Men jag har haft några gånger genom åren. Troligen är det just därför uppskattar extra mycket när det flyter på. När ”personkemin” stämmer mellan mig och hunden. Det är en fin känsla. För jag vet att det kan vara helt annorlunda. Jag jobbar med lilla Till nu. Hon är en käck liten spaneoelunghund som passar mig bra. Och det händer grejer nu. Hon är i en fas där hon är ytterst mottaglig för information och lärande. Tacksamt nog väljer hon mig före mycket annat med. Det underlättar förstås. Det har med hennes sinnelag att göra tänker jag och inte så mycket med hur jag tränat henne eller gjort. Hon är av den följsamma sorten och själv är jag tillbaka i den delen av spanielvärlden jag var för några år sedan där jag ärligt önskar alla och en var att får uppleva och träna en cocker i stället för att avråda dem. Det var ett tag sedan jag kände så, numera är jag också medveten om del av de baksidor som kan finnas hos gulliga små cockrar. Av egenhändigt införskaffad erfarenhet. Vissa lärdomar måste nog upplevas personligen för att begripas ordentligt.