The rest will follow
På morgonen slår jag på radion. Den står sedan på hela dagen i slottet och ger ett behagligt bakgrundsbrus. Jag trivs inte när det är helt tyst inomhus så radiopratarna fyller sin funktion. Jag lyssnar såklart inte hela tiden, det är mer som jag skrev, ett trevligt bakgrundssorl. Men idag hörde jag i alla fall en man som ringde in till något program. Han berättade att han hade en fyra månaders kattunge hemma och hur glad han var över den. Han skulle ägna lördagen till att handla lite, bland annat några leksaker och mer mat till kattungen. Sedan skulle han inte göra så mycket mer än att umgås med ungen och ta dagen som den kom. Han pratade så kärleksfullt om den lilla kattunge att jag blev alldeles rörd. En stor vuxen karl och en liten, liten kattunge i djupt samförstånd. Det är bra så. Alldeles tillräckligt bra. Vardagslycka.
Vardagslycka kan också vara att ha en helt ledig solig höstlördag att göra vad en vill på och dessutom ha en utflugen unge(ingen katt) på besök. Så vi gjorde som mannen sa han skulle göra och tog dagen som den kom. Tog en tripp på landsbygden, bilade fram i de vackra höstfärgerna och handlade lite till valpen i en passande butik där jag också var nära att köpa ett par riktigt fina men väldigt illapassande läderstövlar på superrea. Jag hade verkligen lust att slå till för sjuttio procents rabatt på ett redan hanterbart pris är oemotståndligt. Men jag sansade mig. Att ha ett par snygga stövlar som inte passar i garderoben är inte kul hur billiga de än är. Jag prövade dem både två och tre gånger för säkerhets skull men det hjälpte föga. Sedan fikade vi räkmackor vid ett soligt bord intill husväggen på anrika cafe Nordpolen och köpte Rhododendronbuskar på en annan rea på handelsträdgården. Att handla på handelsträdgårdar i september är trevligt. Halva priset sitter så fint, så i stället för en buske blev det två. Fast när vi kom hem ångrade vi att vi inte köpte flera förstås.
Den lilla valpen fick sin första lektion i ”sitt” med. Hon är läraktig såklart, så som små valpar är. Särskilt sådana som älskar mat. Möjligen älskar hon mat lite väl mycket för hon blir så ivrig att hon nästan slår knut på sig själv om det finns något väldoftande gott i närheten. Jag behöver ha lite uppsikt på det framöver tänker jag, så inte matlusten tar över arbetslusten. Fast än så länge är hon bara liten valp såklart och mat är i livet. I alla former. Jag matar henne med lite av varje och allt slinker ner. Blåbär, gurkbitar, gröna tomater och kaninbajs. Kaninsbajset matar inte jag henne med givetvis, det finner hon utmärkt själv. De två förrymda huskaninerna lämnar små delikata godbitar utspridda över gräsmattan och köksträdgården till valpens förtjusning. Valpen har hjälpt mig att röja lite i växthuset med. Det är dags för det nu. Alldeles själv drog hon loss en aubergin från plantan trots att den var taggig och eländig. Taggarna kändes nog lite för valpen morrade lite medan hon slet i den svarta frukten. Jag gillar hennes kämpaglöd. Det där att hon inte ger sig. Pannbenet. Kan hända är det något jag får igen i ett senare tillfälle av hennes träning men just nu tycker jag om det. Auberginen bar hon med sig in i köket med stolt kroppshållning och hög svans. I framtiden ska vi byta ut auberginer mot fasaner men det vet såklart valpen ingenting om än. För det tar ju ett par år eller fler innan vi är där. Min fina unga svarta hund är däremot där nu. Mitt i den jaktliga utvecklingen. Jag hoppas det ska bli några fina fasaner till henne i är med. Själva introduktionen fick hon förra året men nu ska vi jobba vidare. Vi är redan igång för säsongen, fast då med andjakter. Den milda mjuka svarta hunden ger mig lite huvudbry ibland. Stundtals har jag lite svårt att förstå mig på henne. Hennes mjuka väna sida. Andra stunder har vi ett rysligt härligt flow med riktig styrka. De stunderna älskar jag såklart så jag ska försöka få till mer av dem. På jakterna är hon annars helt ljuvlig att ha med. Det är vansinnigt bekvämt att ha en hund vi sidan som bara är trots mängder av skott, hundar, skyttar och fåglar. Dessutom måste hon vara den absolut snällaste labrador som finns. Alla labradorer är väl snälla i och för sig men hennes milda vänliga sätt mot allt och alla känns lite extra. Hon skulle aldrig göra en fluga förnär tänker jag. Däremot får nog fåglar av allehanda slag se upp lite grand. Som den fågelhund hon är.
Valpen verkar också väldigt mild och mjuk. För det mesta. Lite vild bara. Delar villigt med sig av sina ”byten” och studsar upp i mitt knä med dem. Till och med den torkade benknotan hon fick bjuder hon på. Visar upp den med lågt viftande svans för mig. Hon får en liten klapp av mig men får såklart ha knotan i fred. Det är mycket med att ha valp tänker jag. Eller inte alls. Det beror såklart på vad man gör det till. Många verkar göra valptiden till en hel avhandling. Det är mycket som ska göras, miljötränas, vänjas, läras och så vidare. Allra helst utan att göra något enda fel heller. Vad nu fel är. Egentligen behöver en inte göra något särskilt alls tänker jag. Det räcker bra med att skaffa en valp. Ha den. Tycka om den. Samtala med den. Ofta. Med känsla och närvaro. Som med vilken unge som helst egentligen. Resten kommer.
