Cockatoo or corncrake?
När man är gravid får man precis som man vill. Så därför kör fröken Vi runt en ugnsform i glas på köksgolvet ivrigt skickande efter resterna av den nyigen uppätna ugnspannkakan. Jag tror att hon behöver äta allt hon får i sig för det är lite si och så med ätandet. Lite bekväm är jag med för formen som ugnspannkakan var inte av det lättdiskade slaget eftersom jag glömde smörja den. Nu är den snart ren som aldrig för i alla fall, förutom från hundhår, grovdisken är gjord och hunden nöjd.
Det är bara två och en halv vecka kvar till väntad valpning nu så det börjar dra ihop sig. Vi väntar med spänning på vad som döljer sig där inne såklart. Nog för att vi vet att det inte kan vara något annat än goldenvalpar förstås men vi är nyfikna på antalet och hur många tikar respektive hanar det kan tänkas vara. Jag har bestämt att valparna ska heta fågelnamn på bokstaven K, jag tänkte mig namn som kaja och kråka och liknande men vad sägs annars om Kakadua, Kornknarr och Kolibri? Eller kanske Knäppgök som kompisen föreslog.
Vi har varit på jakt idag igen. Roughshooting av bästa slag. Det är mycket av den varan nu och jag har snabbt vant mig vid både champagnefrukost, lyxluncher och den sociala gemenskapen jaktformen innebär. Idag strålade dessutom solen från klarblå himmel till skillnad från förra jakten inte att förglömma. En högvinst. Och en dag som liksom gled fram i ett bekvämt svagt nedförslut. Det är skönt att sådana dagar förekommer, gärna rätt ofta, så man inte alltid måste sträva uppför tänker jag. Hemma efter jakten igen har vi en hel hög hundar som är rejält trötta och en annan innehållande bland annat en valp och en unghund som inte är trötta överhuvudtaget. Ekvationen går inte riktigt ihop men det är bara att göra det bästa av den. Unghundarna har fått lite sysselsättning nu på kvällskvisten, jag hoppas det ska vara tillräckligt för en god natts sömn. Både valpen och unghunden är för övrigt väldigt ”goa”, två fina unga som jag hoppas mycket på. Men lilla Till höll dock på att skrämma mig rejält i förra veckan när hennes knäled spökade och hon hoppade runt på tre ben ett par dagar. Genast såg jag framtidsutsikterna grusas, för en jakthund på tre ben är bara inte möjligt och jag svor en lång ramsa över det samtidigt som det vred om ordentligt runt hjärtat. Lilla Till själv hoppade glatt på de tre benen och verkade inte riktigt förstå uppståndelsen. Det blev bättre igen efter ett par dagar som tur var. Knäleden kommer säkert att spöka till det emellanåt men hoppet är stort om att hon ändå ska hålla för arbete. Någon avel blir det däremot inte, det vet jag redan nu men det får jag leva med. Det är en litet nålsöga som ska passerar för att en hund ska kvala in till det. Närapå omöjligt att komma igenom känns det som för vår del. Röntgenresultaten från kennelklubbens avlösning har kommit sent om sidor med. För Lillie och Lad. De överensstämde bra med det vi såg på själva röntgen så det blev ingen oväntad överraskning. Unga Lad var utan anmärkning på armbågarna och fick C/B på höftlederna medan gulliga Lillie fick utan anmärkning på armbågarna och B/B. So far so good.
Visst sov cvalpen bar i natt. Kvällsaktiveringen fungerade. men hon vaknada fyra och trettiofem. Då var det fulladdat och klart. Nu hr den goa valpen har somnat vid mina fötter medan jag gäspar ihållande. Valpen är nöjd efter en tidig morgon med frukost och en stunds bus och lek. En del jäkelskap hittar hon på med medan jag vänder ryggen till men epitet ”go” hägrar ändå över henne. Jag har såklart redan haft en tanke på hennes framtida röntgenresultat och vad det kommer att innebära. Som jag skrev i tidigare inlägg föredrar jag att vara lyckligt ovetande och jag ska så se till att vara det angående hennes kommande röntgenresultat, krånglande knäleder, ögonskador och annat eländigt en ung hund kan drabbas av. Ta skiten när den kommer. Om den kommer. Logiskt och förnuftigt. Men svårt.
