Bara döda fiskar följer strömmen

Nu har det gått ett år sedan pocketcockern flyttade hemifrån. Ett helt år. Hon lever livet i bästa välmåga som sig bör såklart. Trivs som fisken i vattnet. Sedan ett par dagar har också hon och katten funnit varandra fullt ut vad det verkar som. Plötsligt händer det brukar man säga och nu har det gjort det Fast jag är osäker på om man kan säga ”plötsligt” till något som tagit ett år av förberedelser. För det har det gjort. Ett år av respekt för varandra och stegvis acceptans innan de kom så långt att de låg intill varandra i soffan. Pocketcockern och katten. De har inte bråkat eller varit ovänner alls men mer haft vad man kan kalla ett distanserat förhållande. Tolerans men inte så mycket mer. Tills nu då, när de plötsligt ligger tätt tillsammans i soffan. Vissa relationer tar helt enkelt lite längre tid än andra att bygga upp och låter sig inte skyndas på. Det säger mig en sak: Ge inte upp!

Andra går fortare. Som den mellan Lyra och valpen Bra. Inte vet jag vad de kommit överens om eller när de gjorde det men Bra är nog den första valpen som inte fått en rejäl avhyvling av Lyra. Alla valpar brukar få det förr eller senare. Ofta förr. Antingen för att de inte sköter sig eller för att de stör henne bara  genom sin uppenbarelse. Men inte valpen Bra. Lyra ”tål” henne mycket bättre än vad har tålt andra valpar. Lilla Bra kan till och med kliva över henne eller ställa tassarna mot hennes rygg utan att hon tappar humöret. Jag väntar storögt och förvånat på tillsägelsen som aldrig kommer. Kanske Bra är en ovanligt socialt begåvad valp tänker jag, som förstår hur surkärringar ska bemötas? I och för sig är lilla Bra en ovanligt söt och tillgiven, det kan jag intyga, men vår järnlady brukar inte låta sig bevekas ändå. Valpar är ett otyg som ska sättas på plats vid minsta förbrytelse och gör de ingen förbrytelse så sätts de på plats rent förebyggande. Enligt henne. Många gånger blir jag smått galen på Lyra för hennes domderande men jag förmodar att hon vet vad hon gör, vart gränserna går. För ingen av flockens hundar far illa eller sätter sig upp mot henne. Möjligen kan gulliga Lillie visa tendenser att göra ett försök ibland, hon är lite av ungdomlig rebell och vet förmodligen inte sitt eget bästa. Ännu. Men det lär hon nog snart bli varse.

 

Fröken Vi gnager på en benknota nu strax innan läggdags. Jag tycker om att se det för hon har liksom piggnat till fram emot kvällen. På morgnarna verkar hon slö och matlusten är dålig. En mörk flytning har jag sett med och jag oroar mig såklart direkt till månen och tillbaka när jag tänker på alla komplikationer en dräktighet kan medföra. Men jag sansar mig igen. Tänker att en graviditet inte är en sjukdom utan ett tillstånd och att alla kroppar hanterar det tillståndet på olika vis. Utan att det är fel. Jag hade nästan lyckats övertyga mig själv om det tills jag klickade in på doktor Google. Det finns milsvids av dräktighetskomplikationer! Den ena värre än den andra och jag vet inte om jag kommer kunna sova i natt överhuvudtaget eller om det är lika bra att ställa sig ajour utanför Blå stjärnans djursjukhus de kommande två veckorna. Men så tittar Vi på mig, kommer förbi och lägger sitt huvud mot mitt knä, vill ha en klapp och en godnattgodis och verkar alldeles normal. Så jag packar ihop min skenande fantasi, ger Vi klappen och godisen, nattar valpen och bestämmer mig för att allt ät helt i son ordning. Helt in sin ordning..

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen