Pure love

Den sista ljusa stunden som jag fångade tillsammans med Min igår blev utmärkt faktiskt. De där korta rätt oplanerade träningsstunderna kommer rätt ofta ändå att bli de bästa. Korta intensiva pass där vi båda är på topp. Den svarta var på hugget. Hon har varit det senaste tiden vilket nästan förvånat mig. Efter en hel höst med mycket jakt och apportering av varmvilt av olika slag trodde jag möjligen att hon skulle kunna ha ett lite svalt intresse för tygpåsarna. Det visade sig bli tvärtom. Hon tar sig an uppdragen med en oväntad entusiasm. Precis innan skymning lade vi ut fyra dummy i ett minnesområde för att träna raka skick i en terräng med staket att hoppa över och klippta gångar i det höga gräset som mycket väl kan inbjuda till att välja väg. Fel väg. Med avsikt valde jag en krånglig väg bara ett par meter in i det höga gräset vid sidan om den klippta betydligt mer lättsprungna gången. Men jag valde ändå att bygga övningen i flera steg. Ville komma åt lite lyckande och faktiskt helst ren succé. Samla på oss en del rätt och självförtroende. Det behöver en ibland. Som hund med tänker jag. Få känna sig sådär oslagbart duktig och nöjd. Fina svarta Min är en känslig själ och då blir det om något ännu viktigare, för jag vill ha oss på samma våglängd. Jag vill också få oss, som i hon och jag, att förstå att vi inte definieras av vad vi presterar. Att vi med ett litet steg i taget till slut kommer bli oslagbara tillsammans bara som vi är. Oavsett. Pure love. Och mycket träning. Inget annat.

Hela tiden blir det en sorts träning när en umgås med hundarna tänker jag. Eller ett relationsbyggande kanske är mer rätt att kalla det. En kommunikation som pågår oavbrutet hur som helst. Alltid pågående och under utveckling. Särskilt med de yngre individerna. Allt som oftast får en som förare offra sig lite. Och om en vill få till det riktigt bra behöver en vara konsekvent. I alla fall försöka vara det. Så långt det bara är möjligt. Därför hasade jag fram i skogen med byxorna runt fotknölarna idag för att rätta till den unga cockern som glömde bort att stanna var just stanna och hellre ville sitta i mitt knä när jag behövde kissa i skogen. Av flera skäl är det inte lämpligt men huvudskälet till att jag rättade till henne var ändå att hon försökte glida undan uppgiften jag tilldelat henne. Eftersom tajming är oerhört viktigt när det gäller tillrättaläggande i kommunikationen mellan förare och unghund fick byxorna helt enkelt vänta. Inte särskilt snyggt och snubbelrisken var överhängande. Men det varv en risk jag fick ta för att få det rätt och ett relativt lågt pris att betala ändå.

Vi har påbörjat en fas nu unga Till och jag där vi jobbar just med förståelsen för stanna och bli kvar. Den senaste tiden med tillägg av en kravfas. I vardagen som start. Vi bygger med tillit, trygghet och tydlighet. Hon känns mogen för det nu. Det handlar överhuvudtaget inte om ålder och hur gammal hon är utan mer om hur mottaglig hon är. Hur hon kan hantera träningen och vad vår kommunikation håller för. Duktig är hon den lilla och jag är nöjd samtidigt som jag pustar lätt när jag tänker på allt hon och jag har att lära innan vi kan jaga på riktigt. Tänk vilken tur då att en ändå tycker resan är mödan värd. Kanske har en till och med roligast medan en är på väg. I skogen tränade vi lite fältsök med. Ackompanjerade av en brölande hjort alldeles i närheten. Jag tänker inte så mycket på hjortar i vanliga fall, de finns överallt och utgör inget hot. Fast det blir annorlunda när de brölar. Ljudet påverkar mig och gör mig mer uppmärksam. Lite mer vaksam. Kanske är det en sedan urminnestider inbyggd varningssignal i oss? Ljuden. Att vi gör bäst i att hålla oss undan när djur brölar och låter. Jag ser det knappast som ett lockrop för min del i alla fall. Tvärtom. Så hundarna och jag tog en liten omväg runt den brölande hjorten. Det kändes ändå bäst så. Lilla Till som sökte just då verkade inte störas nämnvärt. Jag tror knappt hon registrerade brölandet för hon var upptagen med sitt. Jag växlade arbete mellan Mer och Till med Min fick gå fint vid min sida. En bra träning för oss alla tänker jag. Där jag fick hålla mig alert, lilla Till fick utvecklande sökträning, Min fick vidare träning i följsamhetens ädla konst och halvpensionären Mer fick vettig sysselsättning. Finns all anledning att gå hem belåten efter en sådan runda. En papperskasse med trattkantareller fick vi med som bonus efter min kissepaus med för det var gott om svamp i den unga granskogen och passande nog hade jag tagit med mig en påse.

”I’m not suggesting that all dogs were born with the same amount of God given talent. I am saying that how we as dog owners respond to disappontment along the way play a massive roll in not only bringing out this dog’s true potential but also in how enjoyable the journey is for reach of us along the way.”  – Susan Garrett Dogtraining