Sent ska den late vakna

Efter morgonens vanlig sysslor tog vi valpledigt några timmar och spenderade förmiddagen på fasanjakt i solsken och pudersnö. Några väl investerade timmar för välbefinnandet. Fast det tog en stund innan vi kom iväg på morgonen. Förberedelser tar alltid längre tid än vad jag tror och av någon anledning sov min gula väckarklocksvalp till halv sju vilket aldrig hänt tidigare. Termometern pekade dessutom lite nedanför minus tio så ulltäcken till alla hundar som skulle med i bilen behövde fram och packas med. Vi svor lite i kapp över vår dåliga planering och sistaminutenlösning och undrade båda varför vi inte förberett oss kvällen innan. Sent ska den late vakna tänkte jag medan jag röjde i hundarnas täckes och handduksförråd. Jag letade en bra stund efter Till och Lads ulltäcke tills jag kom ihåg att de två är så unga att det faktiskt inte tilldelats några egna ulltäcke än utan bara lånat andras. Det fungerar så klart inte när alla hundar ska med samtidigt så jag fick istället djupdyka i vår lilla butiks täckeslager. Det är just sådant man verkligen inte har tid med på morgonen när allt annat vanligt ska fixas, sju underverk ska sysselsättas och man har en tid att passa. Å andra sidan passade det i det här läget ypperligt bra med en butik med hundtäcken i det egna hemmet. Vi lyckade ganska bra ändå, rullade av gårdsplanen i exakt rätt tid för att hinna men fick backa tillbaka för att hämta slottsherrens plånbok till ytterligare några svordomar. Sex minuter efter utsatt tid var vi i alla fall på plats och det får vi ändå anse vara godkänt.

Sol snö och spanieljakt ligger mig vart om hjärtat och är nu för tiden något av vinterns högst rankade höjdpunkter. Jag har svårt att tänka mig någon bättre sysselsättning en söndag i advent och bruna Mer tycker garanterat detsamma. Han som egentligen är pensionär fast av den sorten som vägrar sluta jobba helt. Precis som många pensionärer som går in och jobbar extra vill han också göra det på sitt sätt. Med rutin och erfarenhet enda in i ryggmärgen vet han också hur jobbet ska göras. Med all rätt. Fast jag har svårt att finna mig i det ibland, jag vill bestämma och vill att han ska gå kortare slag tätare i terrängen och inte dra framåt så mycket som han ville idag. Fast jag kan leva med det, till viss del, vissa rättigheter kan man allt få ha som pensionär med nio liv och glädjen över att överhuvudtaget kunna jaga tillsammans överväger. En hel del vilda fasaner kom på vingar i åkanterna men få situationer gav skottmöjligheter. Utmanande och roligt! Jakt på riktigt. Efteråt serverades vi glögg över öppen eld med solen i ansiktet och jag erfors av ett ögonblicks lyckorus. Sådana här trevliga jakttillställningar är verkligen bonus på en redan bra tillvaro. Sedan styrde vi kosan hemåt i det vackra jordbrukslandskapet klätt i vinterskrud och gick igenom det som skett under jakten så som vi som vi brukar göra till nickanden och hummanden. Man skulle kunna säga att vi slår våra kloka huvuden ihop även om jag emellanåt mest tycker det liknar två okloka huvuden som stångar sig fram genom resonemanget. Men med gemensamt funderande kommer vi åtminstone och förhoppningsvis klokare ur det. I eftertankens kranka blekhet konstaterade slottsherren att Mer och Lyra hade haft rätt hela tiden och att vi skulle lyssnat bättre på våra hundar. Fåglarna var framför oss hela tiden precis som de talade om  men istället för att öka farten framåt i marken för att få möjligheterna försökte vi hålla tillbaka för att täcka marken bättre. Suck. Bruna Mer är helt klart den mest erfarna av mig och honom men först i efterhand var det självklart för mig vad han försökt försöka förmedla hela tiden, nämligen att fasanerna sprang undan för oss och att vi behövde ha mer tryck framåt och inte bromsa. Det stör mig lite nu. Inte att Mer hade rätt men att jag inte begrep det förrän efteråt. Jag bockar av ännu en jaktdag med rätt dålig förarinsats och lovar bättring. Omgående.