Den hund hon har blivit
Sakta kommer styrkan tillbaka och kroppen blir samarbetsvillig igen. Det räcker med att vara sjuk några få korta dagar för att verkligen uppskatta att må bra. Jag har tagit klivet ur soffan och känner energin komma över mig igen. Tacksam över att komma väldigt lindrigt undan ännu en gång. Nu behöver jag bara upplysa mig själv om att inte rivstarta och dra på för snabbt. Lättare sagt en gjort med sju väntande huliganer och huvudet fullt av ideer och inspiration. Man hinner fundera rätt mycket när man ligger i soffan och inte orkar så mycket annat, så det har jag gjort. Jag har lyssnat på någon poddar med och reflekterat lite över dem och livet mellan hostattackerna och feberslummern. Kay Pollak är lite av en husguru för mig vad det gäller mentalträning och under året har han medverkat i ett antal poddar så det fanns en del att lyssna in. Nog för att han säger ungefär samma saker och skrattar på samma sätt hela tiden men det finns ändå nyanser att ta del av och en hel del tankar jag inte hört honom delge förut. Jag tycker jag borde vara gammal nog att vara klar med min mentala träning i och för sig, ha tankar och ideal på plats och vara stor nog att veta hur jag vill ha det. Men man blir visst aldrig klar och då är det bra med några husgurus som kommer med råd och input när tankarna dra iväg i oönskad riktning.
Våra sju underverk, valparna, är så fina. Alldeles makalöst faktiskt. De måste vara den finaste goldenkullen som någonsin fötts säger jag och studerar dem med partisk blick och hjärtat överfyllt av ömhet. Givetvis sa jag så om förra kullen med, och den som kom innan den och jag kommer att säga det till dem som kommer efter den här. Men just nu är det dessa sju som är underverk och små mirakel. De har varit ute idag igen. Plötsligt med en helt annan attityd. Tuffa och oförsiktiga tog de ut svängarna rejält, spred sig över gräsmattan och fick mina ögon att gå i kors samtidigt som jag försökte räkna in dem från ett till sju. Den gula valpen, lilla Till och bruna Mer, kungen, fick också vara med. Jag kände att jag kunde behöva lite fler ögon för att hålla koll på huliganerna och det är nyttigt för de små att umgås med flera vuxna hundar. De hade verkligen jättekul på gräsmattan hela gänget och även om det inte blev så lång stund med tanke på vintervädret så var det kul så länger det varade. Slottsherren anslöt med och sedan hjälptes vi åt att locka in de små med diverse mutor. En valp fick slottsherren hämta runt knuten och en annan fångade jag vid bilarna. Sedan stängde vi nöjt dörren och räknade igen. Till sex. Den som saknades återfanns som tur var. Ensam lekte hon på altanen på slottets baksida oberörd av att vara på egen hand och helt ovetande om oron hon hann utsätta mig för den korta stund hon var borta. Nu funderar jag på att skaffa pejl till dem.
Eftersom orken fanns tog vi de stora retrievrarna, en knippe dummy och ett gäng tennisbollar med ner i mossen en stund med. Sökträning i två områden blev och det passade bra för då kunde vi mest stå still medan hundarna fick jobba med både knopp och kropp. I tur och ordning skickades de i de olika områdena. Slottsherren undrade förvånat vad jag gjort med svarta Min när jag skickade henne ut i söket och hon for som en svart streck i terrängen. Det undrade faktiskt jag med som inte riktigt hunnit vänja mig vid min nya hund. För det är sådan hon blivit. Det går undan nu för tiden, har gjort hela den här hösten, och det där med lugnt och metodiskt som varit hennes signum vet jag inte riktigt var det tagit vägen. Jag ser en annan hund nu, fortfarande en svart labradortik för all del men med ett annat innehåll. En långsamt växande blomma som tagit tid på sig för att slå ut till fullo. Nu måste jag se till att uppmärksamma förändringen och följa med i utvecklingen bara. Hänga med i svängarna.
