Fråga dig själv om det du gör idag tar dig närmare dit där du vill vara imorgon

Vi har vinter igen. Vi somnade till gråmulna plusgrader och lätt dugg i går kväll. Under natten svepte ett snöväder in och när vi vaknade var landskapet inbäddat i tio centimeter snö. Igen. Imorgon blir det mer. Smhi har lagt ett stort snöfall och en orange varning över hela den norra delen av Västra Götaland. Dåligt väder är bara en inställning tänker jag igen och ser mig själv plumsa fram i skoteroverall i snödrivorna under morgondagen. Det blir nog bra det med. Som tur är har jag inget bokat jobb imorgon så inget behöver heller ställas in eller ändras på grund av vädret. Alltid något att vara tacksam över tänker jag som ofta uppskattar de små glädjeämnena. Som att byta disktrasa till exempel. Det ska jag göra nu och jag har köpt nya wettexdukar i annorlunda färger så jag ser fram emot vilken jag ska välja och hur den ska matcha kökshanddukarna. Jag väljer med omsorg och är glad över trasan i flera dagar innan den blir sådär solkig och trist som disktrasor gärna vill bli efter en stund ihärdig användning. En hund vi hade för väldigt många år sedan utvecklad en böjelse för just disktrasor av wettexmodell kommer jag ihåg. Disktrasorna blev till en fix ide efter att hon som liten fått tag i en ännu ej ursköljd disktrasa fylld med det minsta barnets matrester. Det blev väl som en minde lyxmiddag för valpen och beroende var skapat. Efter det åt hon alla disktrasor hon kom över och hon vädrade sig till dem hon inte kom över från köksgolvet upp på diskbänken. Vände jag ryggen till var disktrasan borta. Snyggt och diskret. Jag minns inte slutet på historien med hunden och trasorna. Kanske tröttnade hon på disktrasor eller så lyckades jag styra bort hennes intresse från området. Eller så var det i den perioden det blev inne med mirakeltrasor och alla wettexdukar byttes bort till förmån för de tvättbara miraklena som häktade fast i varenda lite torrspricka man hade på händerna. Jag minns faktiskt inte men på något sätt ebbade problemet med disktrasorna bort i alla fall. Problem gör ofta det har jag märkt, försvinner med tiden om vi bara taggar ner lite och tar det lugnt, låter tiden ha sin gång och inte skapar onödiga konflikter. Konflikter som faktiskt aldrig hade uppstått om vi inte gett oss sjutton på att reda ut dem. Jag ser det emellanåt i unghundsträningen. Hur analyserandet av den unga hunden och dess oönskade beteende bryts ner i tankemässiga smådelar hos oss, med tillhörande långa handlingsplaner för arrangerade övningar där beteendet ska komma upp i dagen så vi kan ta tag i det och åtgärda det så att det inte blir ett problem i framtida träning, Klokt förstås. Att vara uppmärksam och förebyggande. Men en smula riskfyllt med eftersom vi riskerar att förstora något som kanske aldrig hade blivit ett bekymmer. Om vi bara hade kunna blunda lite för det och sansat oss en smula. Jag tänker inte att vi ska följa motståndets minsta lag och ta lätta genvägar. Fast lite kanske jag tänker det ändå för det bråkas alldeles för mycket med unga hundar. Ställs för mycket krav innan det finns en fungerande relation och riktigt glädje mellan hunden och föraren. Det måste börja där. Med glädjen i samvaron och lusten i den gemensamma träningen. Sedan kan vi putta dit de kraven vi behöver. Då när det finns en relationen i grunden  att bygga på. Det tar tid att bygga en sådan relation och det tar tid innan en valp är stor nog att kunna hantera krav. Som tur är stämmer de två delarna passande nog rätt bra överens tidsmässigt. När relationen är ordentligt grundad och hunden och föraren har roligt ihop, språket är utvecklat och de förstår varandra hyfsat bra har det gått en antal månader och den unga hundens mentala mognad har finurligt nog hunnit i kapp. Med andra ord finns det ingen anledning att skynda och brådska på. Precis som med rumsrenhet och mycket annat i en liten hunds liv löser det sig när tiden är mogen. Om vi bara låter det få den tid det behöver.

Den gula valpen ligger som vanligt vid mina fötter. Hon får den tid hon behöver av mig. Och förmodligen ännu mer tid. För jag har alltid svårt att släppa taget om valparna av någon oförklarlig anledning. Jämmer. Det går egentligen inte riktigt ihop för en del av mig vill inget hellre än att valpen ska bli stor och träningsbar. Men den andra delen håller fast, vill inte klippa navelsträngen som finns virad om det lilla. Vill ha kvar det valpiga så länge som möjligt. En evighetsvalp. För i samma stund de blir vuxna nog saknar jag en valp. Jag har en beroendeproblematik inser jag. Det är något invärtes och ursprungligt som behöver en liten att ta hand om fast jag egentligen inget hellre önskar att få vara i fred och slippa passa valpar. Så den gula valpen för vara valp ett ta till både för sin egen skull och för min skull. Dessutom är hon rätt liten till växten så hon duger som evighetsvalp ett bra tag till.

Jag började backa hem mamma Vi idag. Till tidigare ordning och disciplin. Försökte i alla fall. Jag har bestämt mig för att morgonpromenaderna tillsammans ska bli mer strukturerade eftersom ett av mina ledord för det nya året är struktur. Det är det varje år för det är något jag ständigt behöver kämpa med. Struktur passar dåligt till min något mer bohemiska läggning men jag inser nyttan och nödvändigheten med det. På promenaderna gör vi en del lydnadsövningar längs vägen. Sådana där enkla saker som att hundarna får sitta kvar i hög och jag kallar på dem en i taget med namnet och sätter dem igen innan jag kallar på nästa som får springa förbi den som först blev kallad på och så vidare. Jag började enkelt vid ett dike. Satte de tre hundarna jag hade med och kallade in i tur och ordning. Mamma Vis namn kom sist av de tre namnen fast Vi själv var först varje gång. Jag fick traska tillbaka över diket och sätta tillbaka henne tre gånger. ”Herregud”- sa jag rätt irriterat till Vi efter ett tag ” hur svårt kan det rimligen vara att lyssna på sitt namn?” Lite vanlig enkel ordförståelse. Svarta Min slokade mer för varje gång jag satte tillbaka Vi som förövrigt var lika lycklig hela tiden. Det vilar inga bekymmer på den hundens axlar nu. Jag har lite att jobba på här. Kanske har jag mig själv att skylla till viss del för under dräktigheten och tiden med valparna när Vi levt all inklusive och lite till har vi också kallat henne väldigt många olika namn. Det har varit Runda-Vi, Hippo- Vi och Mamma -Vi och säkert några namn till. Kanske har hon till och med glömt vad hon faktiskt heter? Mer trolig är väl i och för sig att hon drabbats av den välkända selektiva hörseln som följer med när man med all rätt fått nästan precis som man velat under ett antal veckor…