För störst av allt är kärleken. Alltid.

Min frisyr är inte att leka med efter en hel dag ute med mössa och luva i den smått jefliga nordanvinden. Nåväl. Frisyr har jag väl inte direkt i vindstilla heller, mer ett mellanblont ostyrigt trassel. Efter dagens utevistelse mer i form av väl snärjt fågelbo. Bortom räddning. Tack och lov för hårbalsam och vindstilla dagar.

Ikväll har jag sällskap av lilla Till i köket. Hon är på väg in i höglöp nu och behöver hållas i från grabbarna. Gulliga Till stoppar munnen full av Rotas pyttelilla bläckfisk och den gröna paprikan och så far hon runt och visar upp dem för mig och slottsherren och letar lämpligt gömställe. Jag vet att jag borde stoppa henne från att stoppa munnen full. I vårt jaktliv bär vi en sak i taget och inte två så att låta henne sysselsätta sig med det till vardags kan eventuellt skapa ett oönskat begär. Mycket vill ha mer som bekant. Så efter en stund stoppar jag undan den lilla bläckfisken som består av bara en liten rund kropp för de åtta mycket små armarna har fröken Vi gnagt av. Hon har en fetisch när det gäller utstickande delar på leksaker och mjukdjur. De bits av med beslutsamhet och energi. Stympning. Om jag ser att det är på gång plockar jag så klart undan valpens leksaker men jag är inte alltid tillräckligt uppmärksam och Vi är snabb. Särskilt när hon jobbar i lönndom.

De här tre och deras personligheter. Inget att ta miste på.

Lilla Till kommer med paprikan i munnen. Eftersom jag lagt undan bläckfisken. Gör som den gula valpen brukar göra och sätter framtassarna mot mitt knä och vill få uppmärksam och bli klappad. Och jag gör det såklart. Fast jag borde jobba vidare. Jollrar och smeker hennes vackra huvud med den vita bläsen och nosens alla prickar. Lutar mig mot henne och snusar mot hennes panna. Känner jordiga dofter och förnimmer den sista lukten av det som en gång varit en valp. Jag gör det samma med den gula valpen när hon är i köket. Vet att jag behöver sätta gränser och säga stopp när de två små tigger uppmärksamhet och vill vara nära. Men så vet jag också. De här två är mina sista små på ett bra tag. Jag vägrar instinktivt att släppa taget om det lilla och låter dem vara mina evighetsvalpar. Nästa valp jag möter lär vara någon av valpköparnas och mina så kallade barnbarn. En annan tid. Små men på ett annat sätt. Ett annat liv för mig. Nytt. Det smått komiska i det hela är att jag egentligen aldrig sett mig själv som en valp eller babyälskare så jag vet inte riktigt var de här känslorna kommer ifrån? Kanske är det något ursprungligt som kallar? Gener och instinkter som jag hållit tillbaka och försökt styra undan? Snarare har jag alltid väntat på att de ska växa upp. Alla små. Att jag ska få ta del av ett bekvämare liv och åtnjuta mer egentid. Det märkliga inträffar dock när jag vet att önskan är på väg att slå in. Inte sjutton vill jag ha egentid! Jag vill vara behövd och finnas till hands och ha små valpar, minst en, att värna om. Jämmer.

De här två och deras olika personligheter missar jag inte direkt de heller.

Det går så fort tänker jag. Den där valptiden då jag väntar på att de ska växa upp. Så gräsligt fort och sedan är det förbi. Försent att lägga handen mot den mjuka valpmagen, känna doften av trycksvärta och valpkiss och känna den svaga aningen av leverpastej från den lilla  valpmunnen. När den tiden kommer vill jag inte ångra.Inte ångra att jag inte tog mig tid. Så jag gör det. Jag kramar och klappar mina unga hundar när de kommer nära, jag ger dem uppmärksamhet när de tigger om det och sätter framtassarna mot mitt ben fast jag egentligen jobbar. Jag tar en paus och klappar om, ger en stund av min uppmärksamhet och närvaro. Skämmer bort som en del skulle säga. Men jag gör det med avsikt och glädje för jag vet att tiden snart är förbi. En investering för framtiden. Som jag bar mina barn en gång när de var små fast de hade egna fungerade ben att gå på bär jag mina valpar framåt i livet. Kånkar och sliter. Jag ger och jag ger för jag vet att jag får tillbaka tusenfalt även om det tar ett tag. Bakom den gängliga tonåringen existerar det lilla barnet och den lilla valpen jag höll så nära min kropp. Så nära hjärtat. Den lilla valpen som sov tryggt i mitt knä.Barnet so snusade mot min kind. Och de kommer tillbaka när den värsta frigörelsetiden gått förbi. För det är så kärlek fungerar, du ger och får tillbaka. När tiden är inne. Tusenfalt.

Så händer det fantastiska igen. Varje år samma sak. Ljuset kommer tillbaka och slottsherren och jag är ute och tränar hundarna till klockan är halv sex utan att det blir mörkt och jag jublar över att inte längre ha en liten valp att ta hand om och en mattid att passa. Jublar över att själv förfoga över tiden, veta att barnen är stora nog att klara sig själva, valparna på väg in i vuxenåldern och över de nyvunna friheten som väntar mig runt hörnet. En liten obesvarad fråga återstår bara. Vill jag verkligen ha den?