Is the devil in the detail?

Jag fortsätter. Försöker se möjligheter istället för hinder. Blänger på det tjocka snötäcket och försöker verkligen tänka hur jag kan använda det. Positiv! Fotgåendeträningen medelst pulsande kanske. Varför inte? Det måste väl få att likställa med fotgående över risig snårig jaktmark? I den mån att hunden ska hålla sig tätt vid sidan oavsett underlag. Det är kanske så det får bli. Bra träning för svarta Min som har en alltför stor tendens att flyta ut lite vid sidan. Och vara steget före över hinder. Hoppet före. För hon tar gärna skutt över diken och sådant. Varför blöta tassarna om man inte måste? Fast det kanske man måste om man ska gå jaktprov och vara till fördel inför domaren. Tja. The devil is in the detail. Jag förmodar att vi behöver öva. Klämma till lite som slottsherren sa i ett annat ärende igår.

En parentes. Jag undrar förresten om jag ska bjuda honom på lunch idag. Buffé på thairestaurangen. Vi har inte varit där sedan före pandemin så det är nog högt tid nu. När nu kursen snöade inne och snön inte tillåter det vi hade tänkt fixa med i träningsmarken.

Jag ser så mycket perfekt utförda fotgående transporter på sociala medier. Korta sekvenser av exakthet och perfektion med koppel hängande i lös båge. Filmat uppifrån så man ser framdelen av hunden och förarens fötter. Måste bli årets filmtrend. Jag ser vattenkammade hundar och slitna stövlar och undrar om det är retrieverlivet per perfektion? Det påminner mig om att jag behöver träna med. Förmodligen bli mycket bättre och skapa en mer exakt position. Det fungerar på samma sätt som reklam för badkläder. Och alla annan reklam. Jag ser något jag också vill ha. Ofta något jag redan har fast plötsligt duger det in riktigt. I jämförelsen. Så lättlurad är hjärnan. Min i alla fall. Så lite fotgåendeångest är nog inte överraskande alls efter alla filmsnuttar med löst hängande koppel. Jag ska använda snön och träna men slåss med mina inre demoner och ändå nöja mig med good enough. För det är ju det. Alldeles tillräckligt bra. Och fotgåendet räcker alldeles ypperligt för de målen jag vill nå.

I hundrummet ligger tre cockrar nedtryckta i den gröna plastbaljan. De plirar mot mig med pigga ögon trots den tidiga morgontimmen. Jag har tagit fel på klockan och är uppe en timme för tidigt. Det vet hundarna så frukostklockan har inte börjat ringa därinne i deras magar än. Vanedjur. Jag erfors av en stund översvallande ömhet när jag tittar på de tre hundarna. Den fjärde cockern ligger någon annanstans. Hon delar helst inte balja med någon. Vaknar inte onödigt tidigt heller för de delen. Om inte slottsherren tar fram bössan. Den äldste av dem, bruna Mer blir tio år i år. I tio år har vi således varit en liten del i spaniellivet. Lärt oss massor. Sett fantastiska hundar. Otroligt hundarbete. Vi har jagat, startar på några prov och deltagit på några kurser. Lär oss ännu mer. Ändå. Vi känner oss som nybörjare på fronten. Så oändligt mycket kvar att lära. Cockrar finns också i en uppsjö av olika personligheter. Linjerna är brokiga. Lika brokiga som alla deras färger. Min uppfattning är skillnaderna är större än likheterna mellan hundarna många gånger. En makalös kunskapsbank att hämta information ur och lära sig från. Men då måste man ha några hundar förstås. Pröva sig fram i träningen med varje individ. Lära sig. Jag kan inte se att det finns något annat sett. Enstaka fullträffar är underbara. Men ur en erfarenhetsperspektiv behövs mer än så. Med bruna Mer som är min första cocker hade jag inte som mål att kvalificera oss till SM. Inte alls. Jag ville lära mig att träna honom till en fungerande hund på småviltsjakt och i bakhuvudet hade jag en tanke om att komma till start på fältprov. Realistiska mål, hyfsat höga men inte omöjliga. Bruna Mer och jag fann varandra verkligen och det gick bra . Långt mycket bättre än jag förväntan mig redan då han var unghund. Vi premierades högt på första starten på fältprov och blev med det kvalificerade till segrarklass. Jag var så glad över det. Galet glad. Över det min hund och jag presterade. Tillsammans. Jag tänker att det kunde sett annorlunda ut. Nu slog jag så att säga ur underläge. Hade inte skyhöga mål och förväntningar och blev därför euforiskt lycklig när vi nu klarade mer än målen. På det filosofiska planet undrar jag så här i efterhand två saker angående det. Hade jag varit lyckligare som människa om jag satt ett högre mål? Och hade jag varit olycklig om jag inte satt några mål alls?