Och många bäckar små
Så sitter vi här igen och funderar. Beklagar oss lite över vädret och månaden mars förmåga att sätta käppar i hjulen för vår verksamhet. Vi lusläser smhis förväntade prognos, tittar på snöblasket utanför fönstret och överväger. Blir det snö eller regn, kan vi ha kursen imorgon? Vi slår våra kloka huvuden ihop. Försöker. Fast det har vi inget för för ingen av oss rår på vädret. Tack och lov. Tror jag.
Inflation och höjda matpriser är det också svårt att rå på. Att både tvättmaskinen och varmvattensberedaren gav upp ungefär samtidigt underlättar inte direkt heller. Så i dag när värmekaminen stannade drog jag en djup suck. Inte en grej till. Jag kände mig fattig och förbannad en bra stund. Men som genom ett under startade kaminen plötsligt igen och jag kunde andas ut. Lite mindre fattig och betydligt gladare. Fast egentligen går det ingen nöd på oss alls. Såklart. Vi är absolut inte fattiga i bemärkelsen fattiga. Bara lite gnälliga och sura över oväntade utgifter.
Lilla Till har blivit en riktigt innehund nu. Lite grand har hon tagit över den gula valpens roll. Alltså att ligga vid mina fötter när jag jobbar vid datorn. Jag gillar den närheten. Tätt intill och nära varandra men ändå inte den där påklistrade närheten. Intill men inte på. Just det kan vara lite svårt för en liten cocker som helst skulle vara inunder skinnet om det skulle gå men eftersom jag inte riktigt uppskattar den närgångna, intima sortens närhet så blir det så här i stället. En bädd vid mina fötter och nära men inte på. Nu när Till varit ensamhund inne med oss har hon också lagt sig an med vissa vanor. Det är som hon vuxit ett bra stycke av att ha den extra förmånen att vistas med oss utan konkurrens. Jag lägger märke till att hon tuffat till sin attityd lite och vågar vara litestöddigarer än vanligt på rätt sida grinden. Är grinden stängd vågar hon sig till och med på att vara lite morsk, Svassar förbi de andra på andra sida grinden med hög svans och lite stel gång. Det morska försvinner dock så snart grinden ställs upp, då sjunker hon ihop som en ballong som tappar luft och vet precis sin plats. Hon vet var gränserna går. Förståndig hund.
Den gula unghunden har å sin sida fått en bra utbildning i att vara ifrån mig nu när Till fick lägga beslag på köket. Det har gått riktigt bra. Hon hänger med flocken, sover med dem och accepterar. Jag tror det är lite värre för mig. Det där ”avnavlandet” tar sin tid och jag har verkligen trivts med den klumpiga gula hundens behagliga närhet vud fötterna. Hon är så rund och go och glad. En av hennes systrar är mer på hugget. Kastar sig i kalla vatten. Backar inte för vildsvin. Skrämmer hönsen på flykt. Uppskattade egenskaper. Jag tror bestämt systern är Bestas raka motsats. För Besta tittar på hönsen med avmätt intresse, registrerar hjortar och rådjur när vi är ute och går och sluter självmant in vid min sida när hjortarna springer iväg. Det är bekvämt förstås. Lättvindigt. Än så länge. Jag får säkert att bita i längre fram för en dag lär väl jaktlusten vakna ordentligt och benen sätta fart. Då vill det till att jag hänger med nu när jag vant mig vid bekvämligheten.
Det är svårt att frammana den där riktiga inspirationen i träningen med vädrets alla bakslag. Det är ett steg fram och två tillbaka. Som med mycket annat. Men tar jag mig i kragen och ger mig ut så kommer den ändå. Till en vis del i alla fall. Inspirationen. Idag var det svarta Mins tur. Min stora mjuka, coola labrador som hoppar som en gasell. Det blev ett kort träningspass. Bara hon och jag i slasket, Värdefullt ändå. Och många bäckar små. Tre minnespunkter med ganska tajt vinkel. Med staket och lite andra hinder att ta sig över på väg ut och hem. Ta linjen som jag tänkt, över hinder och vidare ut. Jag kunde väl varit lite petigare vid några tillfällen, hade säkert inte skadat. Men mest var jag nöjd. Allra mest för hennes glädje inför uppgifterna. Och hopptekniken. Otroligt kul att träna sådant hunden redan är bra på faktiskt. Kanske inte det strategiskt smartaste draget men kul och upplyftande. och kul behöver man ha. Basta!
