En dag mitt i veckan

I väntrummet.

Jag tittar på den munkorgsförsedda kaukasiska ovtjarkan vars ägare, de är två, har uppenbara problem att hålla kvar sin hund. Den flåsar och är märkbart stressad. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den gör här. Inte i väntrummet förstås men mer överhuvudtaget. Vad som är anledning till valet av ras och varför man sätter en sådan bjässe i en miljö där den inte riktigt hör hemma. Jag tittar på mamman som ammar sin baby i andra änden av väntrummet med en ullig malteser vilande vid sidan. Jag lyssnar på mannen i arbetskläder som har svårt att sitta still medan han i telefon förklarar för sin uppdragsgivare att han var tvungen att ta en av hundarna till djursjukhuset och jag undrar hur många hundar han har och av vilken ras? En liten dvärgspets trippar in men vill vända i dörren när den ser Ovtjarkan och jag förstår dvärgspetsen. Den lyfts upp av trygga armar och bärs i famnen in i receptionen. En kraftig brun labrador med grå haka bogserar sin ägare ut från behandlingsrummet vidare mot dörren och en man med stark brytning försöker förklara för personalen i reception vad det är för fel på hans hund.

Jag sitter på min bänk och ser rörelsen pågå. Dörren som öppnas och stängs, flödet av hundar människor som passerar och personal som går fram och tillbaka i svängdörrarna och byts ut allt eftersom dagen går. Det kommer några katter med, högst missnöjda jamar de från sina små lyor inne i burarna. Ovtjarkan blir uppropad, hunden rycker och hässjar när ägarna påbörjar den mödosamma kampen mot ortopedavdelningen. Jag är inte direkt avundsjuk på den personalen som ska behandla monsterhunden med munkorgen som någonstans bakom fasaden troligen bara är en missförstådd bjässe på fel plats i livet. Så kommer det en söt black and tanfärgad cockerspaniel kille in genom dörren. Försynt och lite avvaktande följer han sin matte fram mot receptionsdisken. Oförarglig och oerhört söt. Men man vet aldrig riktigt ändå förstås, för i de lugnaste vatten. Efter följer en stiligt grånad herre som med behärskat lugn och en hel del värdighet för sin lågställda bassethound som ser ut att vara i ungefär samma ålder över golvet. Mannen och hunden ser verkligen ut att höra ihop och de båda tycks överhuvudtaget inte notera det som pågår runt dem i väntrummet. Andra hundar kommer och går. Sist men inte minst skrider en elegant kvinna i stövletter med hög klack, kjol och kappa in. Hon är välsminkad och alla hårstrån ligger rätt. Så även på den välfriserade hunden som följer bakom henne. Den ser ut att vara en Bichon havanais tänker jag med min begränsade kunskap om små hundraser. Det är svårt att inte lägga märke till paret som liksom upptar stora delar av väntrummet när de ställer sig mitt i rummet och ser sig om. Man bör inte har förutfattade meningar men jag kan inte låta bli att se en lägenhet på avenyn och vita soffor i vardagsrummet (eller heter det salongen) framför mig och jag bli inte särskilt förvånad när hon senare kör från djursjukhuset i en Mercedes av lyxklass. Så går dagen mot kväll, det tunnas ut alltmer med hundar och människor men jag fortsätter vänta.

Och hoppas.