Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke

Jag inser att det inte behöver upprepas igen. Det blir väl mest bara tjatigt. Men. Vädret är lika fantastiskt idag. Den svenska sommaren i sin linda. På självaste nationaldagen dessutom. Firandet har varit lugnt här. Vi har liksom aldrig kommit igång riktigt med något nationaldagsfirande men en extra tacksamhetens tanke om att bi i ett fritt land svepte ändå över mig under dagen. Ett fritt land med strålande sol. Skl för det! Jag jobbade på förmiddagen. hade en härliggrupp tjejer och hundar här och jag tillbringade således några fina tummar under solen tillsammans med dem. Sedan målade jag lite på slottet tillsammans med slottsherren. Vi tog några väggar igår och ett par till idag. Snart har vi målat oss runt hela slottet och då är det bara allt det vita kvar. Det blir väldigt fint med det nymålade röda slottet mot sommarlandskapet och den blå himlen. Vi skulle egentligen ha målat för ett par år sedan eller så. Av olika anledningar har det inte blivit av, på grund av vädret och färgbrist men kanske mest på grund av bristande motivation. Det är så mycket roligare att gå ut och träna med hundarna än att måla. Men nu så. Fördelen med att ha vänta länge, om det nu finns någon fördel med det, är att det verkligen blir jättefint när man målar för skillnaden blir så stor. Nu ska vi gör vårt bästa för att hålla motovationen kvar så hela slottet blir målat före andjaktspremiären. För efter det är det kört.

Jag sitter på altanen igen. Vid det halvmålade slottet. Det ör ljummet, myggfritt och stilla. Jag spanar ut över fälten med jämna mellanrum för att inte missa de vilda djuren som drar förbi genom höstvetet in solnedgången. Ikväll är de ovanligt få. Än så länge. Men hackspetsungarna i den ihåliga björkstammen en bit bort är desto fler. Åtminstone låter det som de är många, de tjattrar och tjuter som om hela björkstammen är fylld med fågelungar. Jag beundrar hackspettsföräldrarna som härdar ut i oväsendet som verkar pågå i stort sett dygnet om. Blir hackspetsungar aldrig mätta och nöjda undrar jag, eller går hela deras uppväxt ut på att terrorisera föräldrarna och alla andra som vill ha en stunds tystnad i sommarkvällen. Fast nu är jag så van att höra dem att jag egentligen inte hör dem längre. Inte så mycket i alla fall. En älgko med en kalv passerade förbi precis när jag lyfte blicken. I öppningen mellan de två lövskosdungarna där fället möter solens sista strålar travade hon i rask takt förbi den betande dovhjortsflocken med den lilla ljusbruna ungen efter sig. Vi tittade, tog in och log med hela ansiktet. Älgkalvar är bedårande på sina långa ben.

Förutom målningen av slottet och arbete har vi hunnit med mer arbete och träning av våra hundar under helgen. Kortare pass i värmen. Vattenarbete ibland och landarbete andra gånger. Den unga gula har fått följa med sina äldre reteriversystrar på promenader med träningsinslag där vi har markerat bollar i gräset och hon ibland hämtat efter kommando och andra gånger efter att hejdlöst knallat när någon annan hund skickats. Nåväl. Jag gillar se att det är gry i den unga och med hennes mjuka sinnelag är några knallningar mitt minsta bekymret och mer att se som utvecklingspotential än något annat. Svarta Min har också gjort riktigt bra i från sig under helgen och hoppet tändes rejält igen. Mitt hopp. Vi har verkligen kul när vi tränar och vi ör för tillfället mer uppe på toppen än nere i dalen. Nu är min plan att se till att vi håller oss kvar där. Nära toppen alltså. I den känslan.