“The meaning of life is just to be alive. It is so plain and so obvious and so simple. And yet, everybody rushes around in a great panic as if it were necessary to achieve something beyond themselves.” – Alan Watts
Efter den inledningen känns ord överflödiga. Åtminstone ord som redogör för vad jag gjort under dagen. Det är som sagt inte prestationen och görandet som räknas och man behöver rakt inte överträffa sig själv. Egentligen. Men ändå. Jag vill gärna göra lite bättre varje dag.
Hopplöst svårt faktiskt. Att inte vara prestationsbaserad. Det är tjugotregrader klockan nio på kvällen när jag sitter på altanen och filosoferar runt det här. Hundarna slötittar på mig från rastgården intill altanen. Nöjda med dagen. Med varandet tänker jag. Visst. De har fått sin rättmätiga promenader och lite träning på det för all del. Så de borde vara nöjda. Jag med. Men kanske borde jag gå en promenad till innan solen dimper helt och vildsvinen intar veteåkern? Jobba hem lite fler steg så jag får fler än gårdagens nu redovisade steg i mobilens hälsoapp. Prestera lite bättre. Eller inte.
Vad är det då som gör det så svårt att bara vara? Att känna sig lite nöjd och tillräcklig. Det kan man ju fundera över. Jag gör det i alla fall. Funderar. Jag möter rätt många människor med hundar som är så väldigt på väg hela tiden fast det ändå inte verkar vara säkra på vart de är på väg eller varför. Så hopplöst fast i görandet och andras förväntningar. Kanske egna förväntningar med förstås. Jag vet inte. Det är mycket som ska levas upp till.
Gula Besta har lite att leva upp till hon med. Snart ett år gammal nu och jag höjer såklart förväntningarna på hennes kapacitet och kunnande. Mina förväntningar. Väntar mig mer. Följer henne med glädje och spänning från hennes första trevande steg in i apporteringsträningen till det som är nu. Ändå. Vi har så oändligt mycket kvar. Så mycket att lära och utveckla. Ett steg i taget. Hon är väl inte direkt den sortens flashiga unghund som fastnar på näthinnan och dröjer sig kvar. Inte riktigt typen. Hon är mer den klumpigt söta som snubblar på grästuvorna när hon springer så fort hon bara kan fast det i jämförelse med andra hundars fart ser ut att gå i slowmotion. Hon lär bli snabbare med tiden men en riktigt snabb hund blir hon nog aldrig. Det är liksom inte hon. Men fart är ju inte allt som tur är och hon är övertygande i mycket annat. I att vara en väldigt trevlig hund till exempel. Lättsam, enkel och tillgiven. Skulle jag sammanfatta henne och hennes unghundstid med ett enda ord så skulle det bli okomplicerad. Hon är verkligen det. Okomplicerad. Söt med. Och vet ni? Det räcker långt.
