Viljan drar halva lasset
Tidig morgon och fullpackad bil. Vi rullar iväg igen för ännu en jaktdag. En riktigt fin sådan kom det att visa sig. Nog för att alla jaktdagar brukar vara fina men några blir ändå lite ut över. Lite extra. Som idag. Jakten började i regn och slutade i hård vind så det var inte direkt vädret som gjorde dagen. Eller var det kanske det? För med dåligt väder i ryggen, och i ansiktet, är kanske inte förväntningarna så högt ställda. Jag vet inte. Spekulerar bara. På något sätt blev i alla fall dagens väder ovidkommande. Det var annat som gjorde vår dag. Hundarna till exempel. Samvaron och gemenskapen. Vänner. Naturen. Det vanliga som brukar ingå i receptet för en lyckad dag. Jag tror vi toppar nu med. En liten bit in i jaktsäsongen när hundarna fått upp glöden ordentligt men ännu inte hamnat i fasen där de egna besluten tenderar att ta över som i slutet av säsongen. Möjligen handlar det också om lilla Till för min del. Om att ha en ny hund med ut på jakt och se utvecklingen som sker. För utvecklingen och framstegen kommer fort med unga hundar som sätts i nya uppgifter. Annorlunda blir det med de äldre hundarna som redan har erfarenheten och utbildningen på plats. Då kan det mer eller mindre bara gå bakåt eller i bösta fall bevaras på samma nivå som tidigare. Utgångsläget blir något helt annat då och risken för bakslag väldigt mycket större. Så mycket bakslag bir det inte med den unga eftersom de inte kan så mycket än och har något direkt att gå bakåt i men väldigt mycket annat kan gå fel såklart. Men inte värre än att det går att ta till sig informationen av det som sker och rätta till det tänker jag. En bra dag som sagt. Både slottsherren och jag är nöjd och frid råder i slottet. Ni förstår.
Men Lass. Söta goa lilla Lass som spenderat det mesta av jaktdagen i bilen är fullkomligt och totalt fulladdad nu. En lugn kväll var att önska men inte att vänta. Valpens energi sprudlar utom kontroll och just nu får sopborsten en rejäl omgång på köksgolvet. Ett hörn på akvarieskåpet har flisats med och fårskinnsdynan som hör till min stol är sig inte längre lik. Men valpen är glad och det är väl ändå det viktigaste? Jag torkar kiss med. För efter att ha vallat henne i blåsten och mörkret utanför precis hur länge som helst medan hon jagade löv och letade spännande vittringar istället för att göra det hon borde kissade hon när vi äntligen kom in igen. Jag blir så trött. Men tack och lov för torkypapper ändå. Nu river hon allt vad hon kan i bia bädden. Förmodligen för att få min uppmärksamhet så jag ska sluta skriva. Men jag härdar ut. Stålsätter mig. Bestämd och stark står jag emot. Då tar hon ny sats och går över till att klösa sitt hårdaste i bädden. Med båda framtassarna samtidigt. Där går ändå gränsen. Biabäddar är inte gratis direkt så jag avbryter det jag gör och tar hand om den lilla som kikar på mig med trulig uppsyn och ivrigt viftande svans när jag ber henne sluta med det hon gör. Hon är allt väldigt gullig ändå. Försent inser jag att hon fick precis som hon ville. Igen. Sista ordet tycks för alltid vara hennes. Jämmer.
