På lite sikt
Resultat dagen efter en hel dag på jakt är precis som vanligt. Det vill säga att valpen är mer än fulladdad och jag en aning trött. Maken till klåfingriga valp har jag väl heller aldrig haft. Allt, och då menar jag precis allt, ska smakas på, ätas på och gnagas på. Helt oavsett om det befinner sig i golvnivå eller högre upp och allt eftersom hon växer utökas möjligheterna till min fasa. Snart går inget säker för hon är så lång på bakbenen att hon snart når de flesta bords och bänkytor. Inget går säkert för henne Igår drog hon ner en tolvpack ägg från spisen medan jag var på toaletten men lyckades åtminstone med konststycket att få kartongen på rätt håll så bara två ägg gick sönder. Glad för det lilla plockade jag upp äggen och torkade av golvet medan valpen la sig på den lilla mattan och omsorgsfullt skalade det ägget hon tagit med sig. Någon som vill vara valpvakt ett par dagar? Eller ett år eller två…
Mellan nysningarna och snytningarna har det varit unghundstränng idag. Och ja vi har bara varit utomhus och hållit avstånd duktigt och ordentligt så smittorisken torde vara lika med noll. Dessutom är det bara en vanlig enkel förkylning. Sådan som alltid funnits men nu för tiden uppgraderats till högre eller snarare värre status. Unghundarna då, de var alla så fina och så duktiga och så olika och jag hörde mig själv komma med det ett råd till den ena och helt annat råd till den andra och till den tredje ge ett träningstips jag tidigare förkastat helt till den första deltagaren. Det kan synas oerhört inkonsekvent och lät förvirrat men samtidighet är det precis så det måste bli just för att alla är olika. Och medan alla jobbar på med sitt drömmer nog de flesta av oss om att få drabbas av hunden ”lagom” och glida fram bland framgångar och lyckanden där det stadig går framåt och hunden är foglig, arbetsvillig och lättlärd och resultaten inte låter vänta på sig medan verkligheten ofta ser rätt annorlunda ut. Men på sikt så. Då brukar faktiskt nästan allt bli både bra och roligt och vara värt upplevelsen och uppoffringarna man gjort. För det gör man såklart. Uppoffringar. Står på leriga fält i novembers duggregn medan mörkret faller och både en själv och hunden är i behov av minst en spabehandling för att ens kunna tas in i ett hus igen till exempel. Lägger en ledig dag på att skjutsa jycken på träning långt bort i bak och betalar dessutom för det när man kunde suttit inne i värmen och tittat på en serie eller två. Men ändå. Jag tror ingen av oss som håller på tvekar över våra val, och hur kan något gå upp emot massor av frisk luft, finstämd kommunikation och det samarbete som uppstår emellan en hund och en människa?
