Och jorden snurrar på som vanligt

Lektion fyra i koppelvana med turbovalpen igår gick käpprätt baklänges. En övertaggad valp, ett trassligt koppel och en förare på dåligt humör borgar inte direkt för ett lyckat resultat. Jag kopplade loss i stället och kopplade av. Det är ju inte som att vi ska med ett tåg direkt. Träningen fick vänta till en annan dag. Och den dagen kom idag. Med en valp i balans och en förare på gott humör. Ett bättre och mer ändamålsenligt koppel med. Till och med ett hundmöte blev det. Helt oplanerat förstås för vi möter inte några andra nr vi är ute och rör oss. Förutom idag för på andra sidan backkrönet kom Min och Martin gående. Happy, happy sa lilla Lass och snurrade i piruetter i det ändamålsenliga kopplet som trots det inte alls är gjort för piruetter. ”Du skulle behöva en lekare där”- sa Martin och tittade på den intrasslade valpen. Jag fick ordning på både valpen och kopplet efter en stund och vi klarade till och med att samla oss och sitta still och prata en stund. En minimal stund av sitta still och en lite längre stund av prat. Martin och Min hade mött den efterhängsna vildsvingalten igen. Han höll sig på sin kant men gruffade lite. Galten. Jämmer. Jag gillar inte att ha honom i krokarna. Vildsvinsgalten alltså. Lass och jag traskade vidare och vi mötte som tur var inget otäckare än en tordyvel som inte begripit att gå i vintervila utan istället hamnat på rygg i traktorspåret. Alldeles lagom spännande i en lite valps liv tänker jag. Men så liten är hon inte längre, snarare ganska rejäl för sina redan fyra månader. Så pass rejäl så hon har fått börja spendera en del tid tillsamman med hela flocken emellanåt även om hon fortfarande mest hänger med mig såklart. Idag har hon engagerat sig i städningen med, drog i trasor och välte skålen med vatten jag hade framme för att torka av de tidigare vita ytorna. Jag gjorde mitt bästa för att återskapa den vita färgen under lerstänken, dammsög och våttorkade och gjorde en rejäl insats för att vårt hem ska lukta något annat och bättre än blöt hund och jord. Det är inte helt lätt och just nu är det värre än vanligt då blöta och lera invaderat omgivningarna tillsammans med mattan av alla vackra löv.

Och medan jorden snurrar på som vanligt trots novembers regn och lera och allt det otäcka som sker i världen passade jag på att träna några av hundarna och njuta av stråken av solljus som dök upp och barmhärtigt lyste upp tillvaron. Jag gick till den där platsen med stenmuren igen. Det är ett så fint litet område, kuperat och gropigt och så planar det ut till ett fält i träda på andra sidan stenmuren innan det möts av en gräsbevuxen remiss och ett krondike före det går över till nästa fält. Det är inte stort men jag ser direkt oändliga möjligheter och en variationsrikedom utöver det vanliga. Det blir lätt så när man kommer på nya marker. Inspirationen tar fart där och fantasin flödar. Hemma blir jag lite mer hemmablind och ser på markerna med trötta ögon och lite matt blick medan jag försöker se nya vinklar och möjligheter till träning. Det märkliga är att det faktiskt fortfarande sker. Plötsligt öppnar sig någon ny vy i det gamla och jag undrar varför i hela världen jag inte kommit på att bygga en linje där tidigare trots så många år i marken. Det är spännande att det aldrig tycks ta slut. Inget gör väl egentligen det. Det är bara fantasin som tryter och i takt med att den sjunker ser det alltid så mycket grönare och enklare ut på andra platser och i nya sammanhang. Det nya, oförstörda och orörda. Som med en ny hund till exempel, den som man ska gör alla rätt från början med och inga fel alls.

Jag behöver påminna mig om det ibland. Att jag blir hemmablind när jag går här hemma och skaver på fälten och liksom missar allt det fina jag har runt mig. Hur kul det är att leva tillsammans med en hundflock. Jag glömmer det tacksamma i det med ibland. Och ibland har jag för mycket att stå i och för många hundar för att hinna känna efter tänker jag. I all välmening så att säga. Det är väl så det blir också när dagarna rullar på i en strid ström av trevligheter och roliga göromål. Då händer det att jag tillåter mig att drömma mig bort lite fast allt är bra, fundera fritt över nya marker, träningsupplägg och möjligheter blandat med fina minnen från förut. I en krönika av Thomas Sjödin i GP fastande jag för några meningar där han belyste just det.

”Att drömma sig bort är inte att fly verkligheten, det är ett sätt att använda en större del av sin verklighet, att tillåta sig att kryssa fritt mellan då och nu och på så sätt förvandla ”långt borta” till ”här”. Landa i minnet en stund, värma sig och så resa hem igen med förnyad kraft att möta det som behöver mötas. Sådana resor gör livet större, de skapar en bra plats i livet ”