Faithful hound
När lilla Till var valp och ung unghund drömde jag stort. Hade stora förväntningar och mål. När lilla Till var lite drygt ett år drömde jag inte alls för då slog hennes dåliga knä till och jag tänkte mest att jag inte kunde ha henne kvar. När hon var drygt ett och ett halv jagade vi allt vad vi kunde, långt över henne utbildade nivå eftersom knät var okej så vi kunde och för att vi inte hade något egentligt att förlora. Nu är lilla Till snart två år och vi har jagat och haft roligt genom hela hösten men jag drömmer nästan inget alls längre men har plötsligt allt att förlora. Hon är en så käck liten hund, så lagom i sin balans emellan det självständiga och samarbetsvilliga, pigg och glad och lätt att ha att göra och en alldeles lagom stark jaktlust till det. I dagsläget är väl säkrast att tillägga. Jag drömmer inte så stort nu, inga höga mål eller så, men jag hoppas att hon får vara frisk länge och att vi får ha många år tillsammans. Kanske blir hon till och med den äldsta hunden jag haft som en jaktkompis sa i höstas när hennes knäproblem blåste bort med vinden. Vem vet tänker jag, glad för varje frisk dag ska jag försöka vara i alla fall. Och ska jag lära henne det där ”förbannadesittet” som hon har så förbannat svårt för med. Vilken piece of cake egentligen.
Jag är inte den enda hundägaren men krossade drömmar. Inte ensam om det. Långt i från. Jag skulle vilja säga att det kryllar av oss för det är nämligen väldigt mycket som kan gå fel efter vägen. När det gäller hälsan och drömmarna och sånt. Andra saker med förstås. Jag har haft om inte oändligt så väldigt många hundar vid det här laget där det tagit ett abrupt stopp när vi skulle börja njuta av grundträningen och den etablerade relationen ordentligt. Med ett antal hundar har jag varit där och nosat på championat, närmat mig mästerskap och fått dem till pålitliga jakthundar, och så har det tagit slut. Total stopp. Istället för roligheterna har det blivit resor till djursjukvården, rehab och utprovning av mediciner med hoppfulla perioder och tunga dagar. Sånt är livet tänker jag och jag är långt i från ensam om det och det handlar trots allt bara om hundar om krossade drömmer och att bli lite naggad i kanten. Det kunde såklart vart oändligt mycket värre. Men det suger ändå förstås. Det är inget jag går omkring och funderar över så där till vardags direkt men det har fått mig att omvärdera lite, jag prioriterar lite annorlunda nu med mer perspektiv. En skyddsmekanism förmodar jag. Nu är jag tacksam och glad över att ens ha hundar att träna och att möjligheten åtminstone finns till att uppnå delar av mina mål. Det krävs mer än ett klobrott eller en vattensvans för att sätta mig ut spel och jag har blivit väldigt bra på att tänka om och tänka nytt och pröva igen. Omstart på omstart. Det fina med det, när man nu efter en stund kan se en positiv baksida, är att jag fått möjlighet att lära känna och träna många nya valpar och unghundar som i sin tur gett mig väldigt många erfarenheter och insikter tillbaka. En bättre vidareutbildning är förmånen att leva och träna alla de här olika hundindividerna kunde jag inte fått. Den typen av praktisk erfarenhet går inte att hämta på annat sätt än såhär tänker jag. Jag vill inte gå så långt att jag säger att det finns en mening med allt som sker, för så tror jag verkligen inte att livet fungerar men det kan däremot komma en mening ur det som kommer efteråt som kan ge oss något annat fint. Mycket och lärorik erfarenhet av att träna unga hundar för min del till exempel.
En av hjortarna som röjer i vår trädgård om nötterna är skadad. Jag såg det i mörkret i morse. Hur den lilla hjortgruppen skyndade från trädgården när jag och gulliga Lillie nyvakna gick ut med stövlar och tratt. Den tredje hjorten som var lite av en eftersläntrare kom inte över staket ut mot fältet. Med en knepig gångart sprang den längs med staketet och försökte ta sig över eller mer genom fårnätet medan de andra satte av i galopp ner mot mossen. En frisk hjort har inga som helst bekymmer med ett normalhögt fårstängsel, det är mer som en låg snubbeltråd för dem men den här hjorten om knappt till ansatsen. Lillie och jag drog oss undan för att inte stressa mer medan hjorten följde staketet runt mot baksidan. Vilda djur har det väldigt bra tänker jag, lever fritt och så men det är tufft för dem på vintern och det är tufft när de blir skadade får då finns ingen som ser över dem och ger dem den vård de behöver. Ibland läker det av sig självt förstås men ofta blir det smärtsamma och stressfyllda perioder för djuren innan det dukar under eller någon jägare lyckas få syn på dem och kan förkorta deras lidande. Vi får se om vi kan få span på hjorten här igen, om de kan visa sig i dagsljus så vi kan göra vad som behövs. Gulliga Lillie är för övrigt rastlösa Lillie sedan ett par dagar och on tittade nyfiket på hjortarna. Livet i tratt är enligt henne över och förbi och energin fullkomligt sprutar ur den svarta labradorkroppen. Det GÅR INTE att vara stilla längre men än har vi en tids rehabvila kvar. Tack och lov för benknotor säger jag, de kan väl inte ersätta fysisk aktivitet för henne såklart men gör åtminstone lite gott för det mentala. Och ger en stunds ro för mig.
