Det börjar hos oss själva
Jag slår mig ner vid köksön igen. Låter kvällen komma. Placerar en stor kopp te intill datorn, chokladte, och inleder min lässtund. Jag brukar unna mig det, leta upp några intressant artiklar, krönikor eller välskrivna blogginlägg. Sådana där texter och inlägg där orden flödar fram och formar ett djup när jag läser dem. Efter en stunds läsande brukar jag ramla över till skrivande istället. Knappa mig fram över bokstäverna på tangentbordet och låta tankarna ta form. Men först sörplar jag lite på det varma teet och ger valpen en klapp när hon kliver ur bädden för att gå fram till mig och bekräfta att hon är alldeles i närheten, i den händelse att jag undrar, innan hon går tillbaka och lägger sig igen. Jag tittar efter henne när hon släntrar iväg över köksgolvet, tippar över kanten till den lilla plastbaljan och lägger sig tillrätta på fällen tillsammans med bollen och tuggrodan. Enligt delar av expertisens ofta kloka råd borde jag inte ha klappat henne. Eftersom hon kom till mig och tiggde om uppmärksamhet utan att jag bjudit in. Jag skulle väl nonchalerat henne förmodar jag. Men. Jag ville ge henne en klapp och det var ju inte som att hon tvingade min hand att smeka henne över pannan direkt. Men kanske indirekt ändå? Hur som helst, det är så jag vill ha det. Så jag vill ha vår relation. Att vi ger och ta lite nu och då och kräver och curlar när vi känner för det. Men vem vet, kanske det sluta med att vi måste gå i parterapi? Valpen och jag alltså.
Idag har det blåst snålt från norr, eller lite nordost, snön har drivit omkring lite grand, vi har inga mängder men det räcker. Hjortarna fortsätter hålla ställningarna i trädgården så snart jag stänger dörren om oss. En av dem är kapital och ståtlig. De flyttar sig inte för oss alls längre, står bara still och avvaktar tio meter bort medan valpen gör sin kvällstoalett på den snötäckta gräsmattan och jag väntar utanför dörren. Det är ekollonen under de stora ekarna som lockar. Värda sin vikt i guld en sådan här snöig vinter. För hjortarna. De verkar inte ge upp letandet förrän sista ekollonet är funnet så vi lär få dras med dem ett tag till. För det var ett rekordår vad gäller ekollon. Den stora lerkrukan med den nerbetade fastfrusna ljungen har de rullat iväg flera meter bort och de mindre krukorna ligger med sin snaggade ljung lite här och var i markerna. Jag samlar upp och ställer tillbaka på dagarna och upprepar sedan proceduren efter varje natt. Jag kunde ge upp och låta det vara men för trivselns skull ställer jag tillbaka krukorna. Vi fick soptunnan tämd dag. Det är också bra för trivseln. Sedan körde sopbilen fast när den inte kom upp för backen och då var det inte riktigt lika trevligt längre. I alla fall inte för chauffören som fick sin arbetsdag förlängd med ett par timmar. Snökjedjor hade varit på sin plats. Men som alltid är det lätt att vara efterklok.
Jag längtar en liten aning efter våren nu. Alla roliga aktiviteter på jobbet och fritiden. Just nu känns det mest som jag går runt och väntar utan att riktigt veta på vad. Typiskt januari tänker jag, min och januaris relation. Helgerna är över och jag vet att ljuset är på väg tillbaka men jag blir otålig av att det går långsamt och jag känner mig färdigvilad för den här vintern, vill komma igång med träningsplanerna för unghundarma och annat. Än har jag inte blivit rastlös men jag är rädd det börjar närma sig något som liknar det. Rastlös är ingen bra känsla när man tränar hund, det finns en otålighet i den känslan som inte är bra alls i sammanhanget. Överhuvudtaget är det många känslor som inte passar i hundträningen. Känslor går som en elektrisk tråd genom kopplet ner i hunden. Otålighet är en av dem. Frustration och stress ett par andra. Det är oundvikligen så att vi för över vår egen sinnesstämning till hunden. Därför är det viktigt att vara i balans. Bland annat därför. Det går heller inte att vara koncentrerad och stressad samtidigt. Rent omöjligt. Man är det ena eller det andra. Förare som hund. Så träningen börjar alltid hos oss själva. Lugnet måste finnas hos oss innan vi kan föra över det till hunden. Tusen ursäkter hjälper inte, det enda som hjälper är att göra något åt det. Yoga kanske? Meditation? En mental tränare, en samtalscoach eller byta jobb? Whatever. Bara man hittar ett sätt att grunda sig själv i lugnet ordentligt innan man begär det av hunden. Det finns mycket att vinna på det och absolut inget att förlora.
Namaste.
