Åtta månaders energi

Lakrits räddade mig igår. Från ett mindre sammanbrott och en(för mig) stor ekonomisk förlust. För nu hände det igen. För andra gången i mitt liv och på senaste året tappade jag bort min mobiltelefon när vi var iväg och tränade. Någonstans halvvägs bort i skogen när vi tränade cockrarna och jag skulle kolla om Jennie svarat på ett mess var den borta. ”Märkligt”– sa jag till slottsherren –men jag jag måste glömt mobilen i bilen”. Jag var ganska trygg med det tills vi kom tillbaka till bilen och den inte fanns där heller. Dessutom hade vi missat att låsa bilen så diverse tankar tog fart. Det är inte hela världen att bli av med mobilen. Såklart. Bara så förbannat förargligt och dyrt. För den här mobilen var både ny och dyr. Självklart hade jag den på ljudlös med. Som alltid. Slottsherren tog Lakrits för att leta och jag förberedde mig mentalt över förlusten. Men den bästa av de bästa och mest kompletta hundarna jag vet hittade den. Såklart! Med en pinne i munnen visade han tydligt och klart att han hittat något och kanske var det bra han hade pinnen i munnen för nu nöjde han sig med att markera mobilen istället för att plocka upp den. Som tack tog han sig en boll att leka med och sedan fick han vara med på träning. Jag tror pensionären var nöjd med det. Senare hittade jag ett stort hål i sömmen i min jackficka, så nu vet vi också hur mobilen försvann.

I övrigt hade vi en fin träningseftermiddag som lyfte. Hela helgen har varit sådan egentligen. Lyftande. Rätt lugn och stilla men lyftande och med tid för egna hundar och det sista(för den här gången) pysslet på övervåningen. Det passade oss bra. Det passade mindre bra att Lyra blev hängig. Så där utan uppenbar orsak. Hela hennes lilla kropp slokade och hon såg verkligen lidande ut. Men. Inga hässjningar, inga kräkningar, inga flytningar och ingen feber och hon åt och drack så någonstans kände vi väl ändå att det inte var riktigt så där hemskt illa. Men ändå, det är så lätt att måla fan på väggen och man vet ju aldrig. Så slottsherren och jag har klämt och känt, funderat och analyserat men inte kommit fram tills så mycket i alla fall. Men först prövade jag också att göra som jag brukar och ignorera det. Försökte låtsas som att det inte var något och hoppas på att jag sett fel och att det som nu inte skulle vara något skulle gå över helt av sig. Som jag gör när det är något missljud i bilen, då höjer jag ljudet på stereon och lägger på lite extra bas och hoppas att missljudet försvinner. Jag kan inte påminna mig om att det fungerat en enda gång men möjligen har det gett en lite behagligare känsla en kort stund. Det är så dumt. Vi lever så nära hundarna att vi märker minsta vink på att något inte är som det borde. Slottsherren märkte det redan i ett tidigt skede med Lyra. Hon tittar så där konstigt med ögonen igen sa han. En detalj som någon annan förmodligen inte märkt men som man registrerar direkt när man är så där nära. Idag har det gått lite upp och ner. Med Lyra. Just nu är det upp, Lyra är nästan sig själv och vi känner inte så mycket oro. Hon är lite av en dramaqueen Lyra med, ingen kan väl sloka som hon så det är lite svårt att veta ibland. Hur illa det är med det som inte är bra. Men helt klart är att det inte är bra alls nu. Jämmer.

Lass och jag hade en fin träningsstund idag. Det känns skönt att inleda veckan med ett positivt träningspass med det lilla monstret. Eller den lilla stjärnan skulle jag kunna säga idag. Hon är åtta månaders energi och varannandags unghund så som unga hundar kan vara. Upp som en sol och ner som en pannkaka och tvärtom igen. Jag kan också vara lite varannan dag för all del. Känna hoppfullhet och tillit till unghunden och processen ena dagen och vara beredd att lägga ner det hela den andra dagen. Rätt normalt förmodar jag men jag hade uppskattat om mina svängningar höll en lite jämnare kurva. Idag var i alla fall Lass och jag på rätt varannan dag samtidigt så vår egentid tillsammans utföll väldigt väl. Jag ska samla på mig fler sådana tillfällen. Kanske är lösningen att bara gå ut varannan dag?

Kursvåren är på väg att dra igång på allvar nu och det känns bra. Jag vill komma igång på riktigt nu. Träffa hundar och människor i vårsolen och vara ut sent om kvällarna när tussilagon stänger sig då solen går ner. Slippa tumvantar och mössa och helst inte behöva bli påmind om knotten. Men det dröjer. Vintern tog ett litet omtag nu och skickade ner lite nordliga vindar med kalla grader. Tumvantarna får hänga i och imorgon blir det nog termobyxor när det ska blåsa friskt och bara var en plus. Men. Krokusen knoppar sig i rabatten, vi tog en fästing igår och en trana flög över oss i eftermiddags. Den är här. Våren.