“Du missar 100% av de gånger du inte försöker.” – Wayne Gretzky
Jag knäpper ur ett par tabletter ur tabettkartan för att ge Vi och vips sitter de tre hundarna som är inne som små ljus med koncentrerat fokus vid köksön. Hörselminnet är det inget fel på och ljudet när tabletterna trycks loss ur folien är en tydlig positiv upplevelse för dem. Det är sedan Bäst sista år, då han åt medicin vare dag och de andra också fick en liten ostbit för rättvisans och de bedjande ögonen skull. Fast Lass fattar inget hon gör bara som de andra gör för hon har än så länge inga positiv vibbar inlärda av tablettkartor. Inga vibbar alls faktiskt.
Andra vibbar har dock gott om. Positiva sådana. Som att hon älskar att apportera och bära på precis allt, gärna stora handdukar eller fällar och sådant som fyller hela munnen med råge. men andra saker funkar med. aluminiumburkar, tofflor och petflaskor till exempel. och nyckelknippor om hon finner någon. Allt det känns rimligt och rätt okej men gränsen går när hon vill bära bajspåsar. Sådan som redan är fyllda. Hon har inga problem med att bära dem heller men det har däremot jag när jag behöver ta dem i från henne. Jämmer.
Idag har jag haft ledig fredag hela dagen. Jag har gladeligen hoppat över de flesta måsten och borden och ägnat mig åt med energipåfyllande saker. Halva dagen var Besta och jag på kurs. Det skulle egentligen varit Vi och jag på kursen men nu blev det som det blev med Vis onda så Besta har fått rycka in. Det var andra tillfället idag och idag visste hon vad det handlade om och jag in i träning med en betydligt starkare känsla. Mer på hugget och ett annat tryck redan från start vilket gjorde mig glad. Vid ett par tillfälle när det for apporter åt flera håll såg det ut som hon till och med övervägde att knalla och då jublade jag såklart. Det är dit jag vill ha henne. Så kan jag börja styra upp sedan. Vi har en bra bit kvar att gå, som tur är, men nu har vi i alla fall påbörjat resan lite mer på allvar.
Hemma igen efter den trevliga förmiddagen med likasinnade och duktiga hundar tog slottsherren och jag Lad och lilla Till på apporteringsträning. Cockrar alltså. Nu var jag redan på gott humör i förväg men oavsett så steg det flera grader till efter vårt apporteringspass. Full fart under tassarna, snabba som vesslor med fokus på rätt ställe. Snabbt och effektivt i fin harmoni. Jag skulle kunna ösa hur många positiva ord över dem som helst men jag får väl hejda mig. Det är ju inte som att det handlar om jordens sjunde underverk direkt. Men de är roliga. Och duktiga.
Till kvällen blev jag serverad middag och tulpaner av slottsherren medan valpen fick en benknota att sysselsätta sig med. Vem är jag att klaga?
Namaste.
