Det är så tragiskt och så underbart på samma gång

Morgonen susar fram i takt med att den tunna frosten tinar i gräset. Långsamt och snabbt samtidigt. Jag dricker te och lyssnar på en podd, om hundar såklart, medan fröken Vi och Lyra vilar vid mina fötter. De yngre hundarna härjar runt i hundhagen och några andra vilar frukost i hundrummet. Någon skäller tunt, jag tror det är Lass för hon har inte det grövsta skallet direkt. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en kråka retsamt spatsera runt på fältet utanför hundhagen. Ordentligt utskälld blir den innan jag knackar på rutan så Lass slutar upp med det hon håller på med. Igår var hon med mig i ”stan” på eftermiddagen. Bilen skulle till verkstaden och jag skulle vänta medan arbetet blev gjort så det passade utmärkt att ta med en hund. Valet föll inte helt oväntat på Lass som är yngst och i störst behov av både egen träning och ett visst mått av miljöträning. Bara en sådan sak som att åka bil som ensam hund är ovanligt. Vi traskade runt i en timma så där. Från trafikerade gator med mycket människor och fordon till promenadstråket vid sjön där det var mer fåglar än människor. Lass och min störningsfria träning hemma har gett resultat och hon följde fint vid sidan när vi promenerade fram längs trottoaren. Det var lite svårare bland alla fåglar och dofter längs strandpromenaden eftersom den typen av störningar ligger betydligt närmare henne intresseområden. Som tur är får jag väl säga.

Lass är en kavat liten hund som inte störs ut så lätt och hon tittade nyfiket på små människor, stora människor, bilar, hundar, rullatorer, människor med stavar, joggare, parkarbetare med krattor och annat. Det enda som fick henne hur fattning en stund var två parkbänkar. Två parkbänkar bland alla andra parkbänkar. En gulmålad och en naturfärgad. Vad som skilde de här två bänkarna från alla andra har jag ingen aning om men otäcka var de uppenbart. Jag undrar vad det var hon såg som inte jag såg? Eller var den en doft hon reagerade på? Kanske en läskigt dominant hund hade kissat på just de bänkarna. Vad vet jag. Hon glömde snabbt det otäcka hur som helst och hoppade upp på bänkarna innan vi gick vidare igen. När vi sedan hämtade bilen charmade Lass de flesta i personalen och vi var nog överens om allihop inklusive Lass att hon hade passat utmärkt som verkstadhund och hade haft en självklar plats i kundmottagningen. Hon är fin Lass, söt och läraktigt. Passar in i så många sammanhang. Håller kanske det monsterjobbiga på att gå över? Vårmånaden april tillsammans Lass rusar fram med mig, april är redan på mitten och när månaden rinner över i maj blir Lass tio månader. Vart tog den lilla valpen vägen? Tiden går oerhört fort och det är tragiskt och underbart på samma gång som Miss-Li sjunger i en av sina texter. Jag försöker bromsa och hålla emot men det låter sig inte riktigt göras så jag fortsätter jobba med mig själv för att fånga ögonblicken och vara i stunden. För att allt som sker inte ska gå mig för fort förbi.

Här kommer en dikt fr¨n en utbildning jag går nu. Till eftertanke

Livets tid är alltid nu

Inte för längesedan eller i okänd framtid.

Besinna dess storhet när varje dag nyvaken möter dig

och när samma dag går till sin vila utan att återvända.

Ögonblicket är ditt.

Dagen tillhör dig.

Livets tid är nu.

-Kjell Olof Bohlin