Back in black
Där är jag nu tänker jag. Back in black. Efter att ha haft mest bruna, röda och gula hundar överväger nu de svarta igen. Slottsherren har tre svarta och en ”nästansvart” och jag har två egna svarta. De två yngsta. Det är bara Besta och Till som bryter av nu. Sticker ut lite från de andra med sin färg. Jag gillar svarta hundar, absolut, men det känns lite fattigt och tomt på den gula fronten. Lilla Pal sticker inte ut med färgen, han är en i mängden av de svarta men han sticker ut på annat sätt. Öronen! Hans öron liknar inte någon av de andras, de lutar åt alla håll. Han vrider dem och skruvar dem hit och dit. Det går inte att skoja bort de öronen. Men det är som det är med den saken. Med öronen.
På kvällen sitter jag vid köksön i vanlig ordning. Med blicken fäst på grönskan utanför fönstret och regnmolnen som drar förbi tänker jag på valpen och hans öron märker att jag blir lite sorgsen när jag tänker på dem. Öronen. Det skaver lite. Som oron som infinner sig hos en mor när ett barn behöver glasögon eller något annat udda som sticker ut och man går i försvar innan någon annan ens hunnit fälla en elak kommentar. Ständigt vaksam och beredd att ta strid för barnet som sticker ut. Så känner jag för valpen nu, som en överbeskyddande hönsmamma beredd att försvara. Dumt, jag vet för i hundars värld retas man inte för ett par udda skruvade öron, man lägger för farao inte ens märke till dem så det borde inte jag göra heller. Nu sover han vid mina fötter igen, världens goaste leende valp, han med de udda öronen och jag känner mig en aning som ugglemor med. Hon som får uppgiften att tala om vem som har de allra finaste ungarna och visar fram sina egna långbenta halvskalliga uggleungar med stora rullande ögon. De vackraste hon sett. För så funkar det i naturen.
Efter jobbet tog slottsherren och jag labradortjejerna för ett träningspass. Några långa bollar i högt gräs, en lång linje för Lillie och en markering för Besta över den lilla pölen i blötmarken och efter det en stunds vattenarbete i dammen. Besta går från klarhet till klarhet. Det är inget jag bara säger i förbifarten utan hon gör verkligen det och jag tillåter mig stanna upp en stund och njuta av det Jag är själv imponerad och lite förundrad. Det har gått fort. Framåt. Bara på någon månads vattenarbete ser jag också där hur hon tagit sig och hur vissa delar känns redan självklara och starka. Såklart finns det mycket kvar men ändå. Vi är på väg och jag är så glad. Jag uppskattar känslan av att vara tillfreds och framåtandan. Den finns hos både henne och mig. Vi trivs och har en utvecklingskurva som pekar i rätt riktning nu. Och vi ska fortsätta bygga, bygga och bygga på den och på grunden och stabiliteten och ha kul. Inte sjabbla bort det genom att skynda på för fort. Inte glömma det roliga med själva resan, med att få gör den tillsammans med en hund ännu en gång.
Namaste.
